Det finns en massa energi i Erik Hamrén.

Fortfarande.

Han flänger och far på träningar, sprider sitt budskap med intresse på presskonferenserna och att han har haft ett program värdig en amerikansk presidentkandidat i valtider tycks inte påverka det minsta.

Kaffe med Lagrell, presskonferenser i Trondheim, Skavlan, Fotbollsgalan, Solna och vandringar i suckarnas gång på kansliet, Mölnlycke och kvalitetstid med familjen, Trondheim igen och så Italien.

Under tiden har han kollat in Italiens senaste matcher, inte tillräckligt dock, tycker han.

Det blir bättre se’n. Efter den 1 september, när Rosenborg är historia.

I Castiglione de Ravenna, mellan boendet vid kusten och Cesena, hade landslaget hittat en plan att träna på. Det finns en tydligen eftersläpande effekt från Lagerbäcks tid, gräset kan vara så där, bara det finns ett staket runt planen.

Så var det i den lilla byn på Po-slätten. Risigt gräs, högt staket, på ena sidan hårt arbetande landslagsspelare, på den andra ett tjog svenska journalister, två italienska samt några som var ute och rastade hundarna.

Att invadera planer och slå spelare på käften är ok i svensk fotboll, bara inte det svenska landslaget riskerar att anfallas av medier under pågående träning. Den hotbilden underskattas aldrig.

På rätt sida staketet var det full fart.

Bland de bästa jag sett i det avseendet.

Och det är banne mig ingen nackdel.

Jag gillar turistorter vid kusten på hösten, när högsäsongen är långt borta.

Det finns en behaglig mättnadskänsla, flaggor som fladdrar vid tomma strandpromenader, öde kaféer med blasé serveringspersonal, ett tempo så lågt att det knappt finns.

Milano Marittima var dock för mycket av just det goda. Det såg ut som om den lilla semesterorten vid Adriatiska havet hade neutronbombats. Inte en människa på gatorna, allt tillbommat, tre hotell öppna, ett för det italienska landslaget, ett för det svenska och ett för den delen av den svenska presskåren som vill bo mitt i krigszonen.

Marcus Allbäck berättade att det fanns en krog där med två stjärnor i Michelin-guiden, och jovisst, La Frasca har haft de åtrådda stjärnorna 24 år i rad.

En lunchmeny för runt 600 kronor, 900 billigaste alternativet kvällstid.

Svensk fotboll har sannerligen inte två stjärnor. Inte ens en. Allt elände den senaste tiden har placerat det som Fotbollförbundet egenmäktigt benämnt Nationalsporten i en trång återvändsgränd.

Delar av makten, men sannerligen inte härligheten, har delats ut till en liten gapande supportermajoritet, svensk klubbfotboll betraktas som en sämre Norgehistoria i resten av Europa och landslaget, ja, det är på resultatmässig dekis.

Då blåser Erik Hamrén in som en frisk fläkt.

Det krävs självfallet resultat, kanske inte redan i kväll, men på sikt. Och där är inte Hamrén än, men det känns onekligen bra.

Träningarna jag sett här nere har varit vitaliserande. Det finns ett större deltagande, som om alla fattat den nye förbundskaptenens programförklaring, den att han vill se utstrålning.

Det låter mer, det händer mer, tempot är högre, det räcker väldigt långt innan den första tremeterspassningen är slagen.

I den hotellobby, som inte sett en människa sedan augusti, där Erik Hamrén delger omvärlden sin syn på nystarten, får dock tydligheten sig en törn.

Han pratar om resultat, att det på den här nivån är det enda som räknas, men å andra sidan, just den här gången, är det inte lika viktigt.

Det är inte tydligt och inte ens ärligt. Klart som brodo, italiensk buljong, att han vill ha en seger i kväll.

Roligast på träningen I:

Erik Hamréns instruktioner till Olof Mellberg om hur de skall agera när de pressas och att sedan Andreas Granqvist gjorde precis så under tvåmålsspelet, det vill säga avancerade framåt, hotade och slog en öppnande passning.

Roligast på träningen II:

Att Hamrén kallade Rosenberg för Rosenborg …

Roligast på presskonferensen:

En bisarrt lång utläggning om framtiden av Tobias Hysén, om längtan ut, om Blåvitt, avsaknaden av konkreta anbud och hur det går att skriva.

Jag tappade tråden redan efter bisats ett.