Sju av Bengt-Åke Gustafssons träningsturneringsspelare har passerat 30-strecket med råge. Där fanns som vanligt Johan Åkerman (36), förr eller senare dyker han upp, Marcus Ragnarsson (38) så klart, Magnus Johansson (36) givetvis och Mattias Timander (35).
Det är inga framtidsmän, inte heller några OS-resenärer och det är vad det trots allt handlar om en sådan här säsong sedan kan de kalla träningsturneringarna vad de vill, just den här är döpt efter ett finskt ölmärke, VM längre fram mot nästa sommar är just inte mer värt, inte ett OS-år.

Vancouver 2010 är vad den här turneringen handlar om, i alla fall för Sverige och det är naturligtvis Peter Forsbergs förtjänst.
Det finns en sådan intensiv längtan efter en frisk Peter Forsberg i Hockeysverige att den nästan går att ta på. ”Foppa”, den förre ”Foppa” alltså, inte den gamle, det är den han är nu, en av Bengt-Åkes gubbväldesspelare med sina 36 år.
De första skären i Kinnarps arena framkallade applåder, det blev till en dyrkan som kändes religiös, varje puckkontakt framkallade sus från läktarna.
Det var som släkten med mamma i spetsen satt där och tänkte intensivt: Åhh, låt det gå bra för pojken.

I den första perioden var han lika långt från OS som vilken elitseriespelare som helst.
I den andra perioden blev det vettigare men knappast var det trollstaven han svingade, bara en vanlig hockeyklubba.
När det gäller Peter Forsberg blir det lätt en frireligiös stämning, varje rörelse blir mästerlig, varje puckkontakt ett möte med gud och det är knappast det mest rättvisa sättet att bedöma en hockeyspelares vara och bliva.
Jag ser gärna en frisk och stark Peter Forsberg i Vancouver, mest för att han förtjänar det, så att han själv kan fatta beslutet att nu är det nog och det skall han göra med huvudet, inte med någon värkande kroppsdel, vilket han förvisso har många att välja bland.

Jag vill inte säga att det blev en bra hockeymatch. Det blev en bra svensk insats, en andraperiod med lite fart och vilja räckte, fast då var å andra sidan jämförelsematerialet den första perioden som var så mjäkigt mesig att den också hade religiösa förtecken.
Tjeckien kunde lämna Jönköping med den tredje perioden som hyggligt minne, då svenskt 4–1 blev till 4–3 och lite spänning mot slutet.
Jag lämnade Jönköping lurad på en sak. Var det något specifikt jag var nyfiken var det Peter Forsbergs uppträdande i powerplay, där är han möjligen fortfarande i världsklass.
Det hann han inte visa under den futtiga minut han fick möjligheten.
Synd.

Poängen med mötet var väl att Stefan Liv fick en passningspoäng.
I Jönköping och allt.