Sven-Göran Eriksson sa nej, Hasse Backe ville hellre träna ett engelskt division IV-lag och Erik Hamrén är låst av sitt kontrakt med en norsk klubb.

Det finns all anledning att uttrycka sin beundran för Skandinaviens främsta och mest framgångsrika klubb men Rosenborg är inte Real Madrid, inte Chelsea, inte ens Hamburg. Det är en liten obetydlig fotbollsförening från Trondheim, en stad som i den stora världen är mer känd för Nidarosdomen än för sitt fantastiska fotbollslag.

I förhandlingen med den här klubben vek Svenska fotbollförbundet ner sig, det är faktiskt svårt att finna ord, det är mycket lättare att finna lösningar.

Vad sägs om att skippa en sponsorsloge i den nya fläskiga nationalarenan och lägga pengarna på den förbundskapten Sverige så väl behöver.

Chef för landslagsavdelningen på Svenska förbundet är Lars Richt. Han har förmodligen inte vett nog att ställa sin plats till förfogande. Det borde han göra.

Han är den tjänsteman som är ansvarig och hade han ägnat mer tid åt sina arbetsuppgifter i stället för att hänga stjärnan för dagen i hasorna och skydda denne för den ondsinta svenska presskåren, hade den här situationen inte uppstått.

Richt borde naturligtvis insett att inleda processen långt tidigare, han borde ha förstått att det arbetet borde ha börjat redan efter landslagets misslyckade VM-insats 2006, definitivt efter EM 2008 och som absolut sista nödutgång när kvallottningen till 2010 års VM var ett faktum. Konsensus är inte ord som funkar i fotboll, med tränare är det som med spelare, de kommer och går, begriper man inte det i den positionen har man ett jobb som med hysterisk råge överskrider kvalifikationerna.

I ett riktigt fotbollförbund skulle initiativet ha funnits hos arbetsgivaren, inte hos den anställde, och då borde landslagschefen ha gjort det han är tillsatt att göra, gjort skiftet på posten och sett till att man fått det bästa som finns.

Går det överhuvudtaget att tänka sig det här scenariot i Brasilien, Italien, Tyskland eller ens Danmark?

Vi vill väldigt gärna vara där, en i det sällskapet, men uppenbarligen inte på alla plan.

Önskelistan ser nu ganska eländig ut. Inte någon av de önskade i toppen är intresserade, det ser ut att bli en ganska eländig jul för Svenska fotbollförbundet och den som till slut inte kan tacka nej till Sveriges rikaste förbunds torftiga erbjudande.

Det som gör mig extra irriterad är att svensk fotboll har varit där tidigare. Saktmodigheten och handfallenheten fanns redan 1990 och hade inte de svenska tränare då som fortfarande hade röster som räknades med emfas förklarat att Olle Nordin måste bort efter det kapitala fiaskot i Italien, hade det varit status quo som bestämt takten i svensk fotboll också då.

Inte förrän då frågade Lars-Åke Lagrell om ”Svennis” var intresserad, som artigt tackade nej och hänvisade till ett löfte han givit Lazio.

Sveriges då främste tränare borde naturligtvis redan då ha varit på rulle.

Det blev Tommy Svensson, vilket förvisso visade sig vara ett lysande val.

Lars-Åke Lagrell har en fantastisk gärning bakom sig som styrande i Sveriges största idrottsförbund.

Jag gillar honom, beundrar honom och har den största respekt för hans insats.

Problemet är att i den positionen förvandlas den tjusiga gråa tjänstekostymen gradvis till kejsarens nya kläder, ingen av ja-sägarna i den närmsta omgivningen ser det.

Han själv blev till exempel så fartblind att han inte förstod att det inte gick att leda Sveriges största specialförbund och samtidigt vara landshövding.

I den här processen har Lagrell gjort självmål efter självmål. Han har retat upp Rosenborg genom att åka till Trondheim och ”dricka kaffe” med den som var tänkt som att ha den näst viktigaste jobbet i Sverige.

Det är väldigt illa skött.

Sverige är en liten aktör i en stor värld. I det här landet har vi den administration, de politiker och de tjänstemän vi förtjänar.

Traditionen tycks vara att inte ställa någon till svars. I den värsta krisen sedan börskraschen 1928 delar bankerna fortfarande ut bonusar till de högsta cheferna, polisen misslyckas med att lösa det mest spektakulära rånet någonsin och i Sveriges främsta idrottsförbund sitter det inkompetent folk som inte ens kan lösa den mest angelägna frågan.

Jag skulle kunna fylla på listan med alla andra klantigheter, men det räcker med att viska Wanderson och Dawit Isaak så förstår alla att det krävs räfst och rättarting.

De ansvariga måste gå.

Landslagschefen Lars Richts tjänstefel är oförlåtliga. Han måste väck.

Lars-Åke Lagrells insatser i nationens tjänst är strålande, men hans tid är förbi, tack för den här tiden ”Lagge”, men du har gjort ditt.

Jag hoppas på revolutionen, på reaktionen från gräsrötterna, att någon annan inser hur särdeles illa skött det här ärendet är.

På att de i svensk fotboll som tycker landslaget är en angelägenhet reagerar.

Sannolikt säger inte någon av de runt 130 avlönade tjänstemännen på Svenska fotbollförbundets kansli inte ett ljud.

De är dresserade att säga ja i kör, hylla Tipselit och bygga en ny nationalarena för runt miljarden.

Och där skall det spela ett landslag utan ordentlig ledning.