Ishockey handlar om försvarsspel.

Det finns inte en hockeytränare som har en annan uppfattning.

Vill det sig riktigt illa är det 60 effektiva minuters försvarsspel som är showen.

Det är inte värt de knappa 15 tradiga milen till Jönköping.

Risken är förvisso liten, HV 71 mot Frölunda blir oftast matcher som inte spelas av i elitserielunktakt.

I ett visst skede av livet låtsas man förstå, som att se skönheten i det fulländade försvarsspelet, det är som att i gymnasialt vuxenlängtande tröska sig igenom Äcklet av Sartre och göra sken av att gilla det eller när som helst i livet försöka förstå den konst som kallas installationer.

Det är lättare att förstå figurativ konst, böcker med klockrena dialoger eller hockeyspelare som kan lösa upp alla dessa kärringknutar som stänger samtliga offensiva vägar.

Elitserien har några sådana, HV 71 har den främste, det är bara att passa på att njuta och tacka för att Mattias Tedenby valde att stanna kvar i elitserien ytterligare en säsong.

Jösses, vad han skojade med Frölundas försvarare, först Janne Niskala, han fick en straff som belöning, sedan trasslade Christian Bäckman ihop benen sedan Tedenby svingat sitt trollspö.

Frölunda har inte den spelaren, det är faktiskt en brist, och det handlar inte bara om underhållningen. För de spelarna måste till mot de samlade försvaren.

I pausen mellan andra och tredje intervjuades Per Ledin. Han var nöjd förstås, gillade matchen, där fanns två lag som ville spela hockey, sa han.

Ja, men bara ett som kunde.

Det är en hårdragning, medges, en mer noggrann beskrivning av matchen är den att Frölunda inte tilläts kunna.

HV 71 var helt enkelt för bra. Så in i Norden bra.

Det fanns sekvenser i matchen då jag var tvungen att kasta ett öga på tidtagningen, för på isen såg det ut som småländskt powerplay, blåklädda hemmafavoriter snurrade runt med puck och vilsna Frölundaspelare som om det skilde divisioner och inte åtta poäng mellan lagen.

Det finns understundom anledning att kritisera Frölunda och lagets uppträdande på isen: på misstag, på trögt spel, på dåligt engagemang eller svag skridskoåkning.

Inte den här torsdagskvällen i en fullsatt Kinnarps arena. Det var helt enkelt Sveriges bästa hockeylag som gjorde Frölunda till statister, de flesta utan repliker, de som hade några få snubblade på dem.

De gjorde vad de kunde, de räckte inte till, de mötte allt som oftast ett samlat hemmaförsvar och när det dök upp frilägen var skärpan inte den rätta.

HV 71 hade den.

1–0 gjordes av Kris Beech, Johan Holmqvists svaga punkt är väl allmängods sedan förra säsongens slutspel. Ett vinkelskott vid första stolpen, där lämnade ”Honken” luckan, den hittade Beech.

2–0 pricksköt Martin Thörnberg in. Joel Lundqvist hamnade i backposition vid offensiva blå men agerade som forward och så var kontringen ett faktum.

Det blev 3–0 också – det kunde ha blivit så många fler.

Det blev bara ett till, 4–1 lyder summeringen, ”Pebben” Axelssons skott studsade in via två HV-spelare.

Avståndet mellan de två SM-favoriterna såg väldigt stort ut i det här mötet.

Lite väl stort. Jag är rätt säker på att Frölunda kan krympa det till mötet i Scandinavium 24 november.

Lika säker är jag på att utjämnat blir det inte när det hela avgörs i april.

2009-10 års elitserie är HV 71:s.