- När Ebba kom fram och vi grät tillsammans, det var något jag bär med mej länge, säger "Carro".

Höjd- och trestegshopparen Ebba Jungmark hade under finnkampens andra dag tagit över den roll som Klüft hade under den första, lagkaptenens, och gjort det med samma entusiasm.

När sista grenen, stafetten med Klüft på tredje sträckan, var över smög Ebba fram.

- Det låter kanske pretentiöst och gulligt, säger "Carro", men Ebba visade att hon tyckte om mej, jag tycker om henne och vi har haft så roligt ihop. Det var en situation som man kanske tror inte hör hemma i den här ibland så elaka världen.

Carolina var inte snabbast på sin sträcka, men när hon lämnat över stafettpinnen till nya stjärnan Moa Hjelmer kunde hon se hur Sverige i varje fall vann sista grenen.

- Vi pratade om det där redan på morgonen och varsågod, jag bjuder på rubriken om att den gamla stjärnan lämnar över till den nya, säger Klüft.

Både svenska och finska lagen hade samlat på Ullevis gräsmatta och hyllade. Ingen av de 8 193 åskådarna gick hem trots att landskampen var över. Istället bjöds Carolina på stående ovationer när hon åkte ärevarv på ett bilflak efter att först ha fällt några tårar också på speakern och göteborgske friidrottsgurun Per Cronas axel.

Hon hade rundat vattengraven och befann sig framför huvudläktaren när den väntade kidnappningen kom. Diskusgänget med bland andra storvuxna bröderna Arrhenius tog helt enkelt upp henne på axlarna och bar iväg henne tillbaka till vattenhindret. Där kastades hon i och tri vdes tydligen så bra att hon hoppade i flera gånger, först ensam och sedan tillsammans med förbundskaptenen Stefan Olsson.

Efter badet tog hon en långsam promenad bland fotografer och lagkompisar tills hon fick syn på familjen och vännerna längst ner på läktaren. Där fanns mamma och pappa, alla tre systrarna och många flera.

Inför sin sista tävling har hon haft kontakt med bland andra Belgiens olympiska mästare i höjdhopp, Tia Hellebaut.

- Det var inte länge sedan hon hörde av sej med sms, berättar "Carro".

I dag, den första dagen i resten av hennes liv, börjar en ny tillvaro. Carolina vet inte vad hon ska göra, bara att hon inte blir tränare, men all energi måste förstås användas på något sätt.

- Jag är inte orolig för att bli sysslolös, säger hon.