Allt medan tårarna rann nedför kinderna på Ulrika Knape-Lindberg, mamma, tränare och förbundskapten.
– Vad ska man säga? Helt fantastiskt, hon har gjort mycket för svensk simhoppning.
Anna Lindberg hade just blivit tia i sin fjärde OS-final.
Karriären var slut. Punkten satt, finito, over and out.
– Okej, hon har ingen OS-medalj och VM-medalj, men hon har sex EM-guld. Hon har betytt så mycket, hon är en personlighet, en fin människa och ödmjuk. Så fokuserad, sade Knape-Lindberg om sin 30-åriga dotter som tillhört världseliten i mer än halva sitt liv.

Anna Lindberg själv var mer cool. När hon fick frågan hur det kändes nu när karriären var över svarade hon:
– Jag vet inte, jag har inte hunnit tänka så mycket på det. Jag hade velat hoppa lite bättre, men det blir inte alltid som man har tänkt sig. Jag har haft väldigt roligt i alla fall och har gjort allt jag har kunnat.
Hon fick en tuff start på finalen på tremeterssvikten och missade inledningshoppet, 2,5 volt bakåt.
– Egentligen var hoppet ganska bra i början, men det var inte en miss som berodde på att jag inte satsade hundra procent. Då känns det ändå bättre, sade hon.
Ytterligare en miss i andra hoppet, 3,5 volt framåt, gjorde att alla förhoppningar om en skrällmedalj var borta.

För såna fanns. Även hos Ulrika Knape-Lindberg, som tog guld i höga hopp 1972 och har sammanlagt tre OS-medaljer.
– Hon har hoppat fantastiskt under vissa perioder, gjorde fantastiska träningsserier hemma, men det är skillnad på att hoppa i OS. Hon har varit uppe på de här poängen, men inte just nu.
Som väntat fanns det egentligen bara en medalj att tävla om – bronset som vanns av mexikanskan Laura Sanchez Soto. Guldkampen blev en kinesisk affär där Wu Minxia drog längsta strået före He Zi.
Även om hoppkarriären nu är över lämnar inte Anna Lindberg sporten. Hon kommer att fortsätta som tränare.