De simmade i en svårt nedsmutsad sjö där det annars råder strikt badförbud, cyklade på regnhala och snäva gator och sprang slutligen på ett promenadstråk dit flanörer gärna flyr för att slippa storstadens ständiga brus.

De var, när det drog ihop sig i triathlonen (1 500 meter simning, 43 km cykel och 10 km löpning), bara fyra kvar i kampen om tre medaljer.

Schweiziskan Nicola Spirig, australiskan Erin Densham, amerikanskan Sara Groff och en skånska från Canberra och Davos.

Lisa Nordén, 27.

Ett historiskt drama

Det som sedan hände utvecklade sig till ett drama med ytterst få motsvarigheter i den svenska olympiska historien.

Groff släppte först, sedan Densham.

Sida vid sida tog Spirig och Nordén ut de sista dropparna ur energitanken. De korsade mållinjen samtidigt.

På exakt samma tid – 1.59,48.

I nästan vilken annan sport som helst – räkna bort extrema fartgrenar som bob, rodel och cykel på velodrom och någon mer som räknar tusendelar – hade Nordén och Spirig tittat upp på den där tavlan och sett att de delat guldet.

Triathlon är en brutal sport, på många sätt. Sällan har den varit brutalare än strax före lunchdags i Hyde Park på lördagen. Tavlan visade Spirig som vinnare, men först efter flera minuters granskande av målfotot bekräftades schweiziskan som guldmedaljör.

Firade medaljen

Då hade Nordén redan sträckt armarna i luften, sprungit bort till vänner på läktarna och greppat en svensk flagga.

Trodde du att du hade vunnit?

– Jag visste faktiskt inte. Man vågar inte utan det är vänta och se tills resultaten kommer upp på tavlan, säger Lisa.

– Jag hoppades, men fick vänta.

När jurynbeskedet kom kunde hon förstås har sparkat sönder foten, slagit näven i något, svurit eller på annat valfritt sätt rensat den redan tömda kroppen och kroppen på den enorma besvikelsen över att vara så nära, men inte nära nog, guldet.

Det hade alla förstått och förlåtit.

I stället skrattade hon.

Log.

Njöt.

Lät sig intervjuas i evigheter av diverse tv-bolag från Nya Zeeland, Slovenien, Australien, Schweiz, Storbritannien och fler än så.

"Aldrig varit så nära"

Och sade, med det där leende kvar:

– Jag blev väldigt glad över att målfotot var för silvermedaljen och inte för fjärdeplatsen. Det hade varit tyngre.

– Jag fick en medalj till mig och till mitt land. Det var det viktigaste. Därför firade jag. Nicola är en otroligt stark spurtare och jag har aldrig varit så nära henne som i dag. Vi har inga delade medaljer i triathlon. Som tur är har vi heller inga regler som säger att vi måste springa om. Det skulle jag aldrig har orkat.

– Jag är helt slut.

– Nu ska jag bara ta det lugnt.

Så säger en som vann silver.