Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/4

Öis-brottare hotas av utvisning

Förra vintern träffade GP två unga afghaner som såg brottningen som ett sätt att bygga en framtid i Sverige.  I dag sitter Mustafa inlåst på migrationsverkets förvar i väntan på utvisning till Afghanistan. Muhammad är livrädd för att snart hamna på samma ställe. Det enda som håller de två uppe är stödet från lagkamraterna i Öis.

Muhammad Amiri sjunker ner i soffan i Öis träningslokal i Valhalla. Han ser trött ut men hejar glatt på kompisarna som är på plats för kvällens träningspass. Han är en av tusentals afghaner som inom kort kan komma att utvisas till det hemland de en gång flydde från.
– Jag har ingen familj där. Om jag åker dit kan jag bli dödad. Jag kan inte ens tänka på det, säger Muhammad. 
Vi pratar en stund innan han byter om och kastar sig in i en intensiv träning som präglas av skratt, svett och kroppar som dunsar i mattan. Det här är hans fristad nu, brottningen är det enda som kan skingra alla oroliga tankar om framtiden. Öis är hans enda familj, säger han.

En dryg mil söderut sitter Mustafa. Han är Muhammads bäste vän och hade gjort allt för att få vara med på kvällens träning. Men det går inte. Han är sedan förra torsdagen inlåst i Migrationsverkets förvar i Kållered och vi träffar honom i ett besöksrum. Säkerheten är rigorös, alla dörrar är låsta och fönsterrutorna ut mot världen är målade vita. Han delar sovrum med tre främmande män, som inte vill att ljuset släcks på nätterna. Det gör det ännu svårare för Mustafa att sova. Han berättar vad som hände den där torsdagen.
– Jag hade tränat länge kvällen innan, vi förberedde oss för en tävling i Västerås. Jag hade precis vaknat och gått på toa. När jag var där inne ringde på dörren.  Sedan hörde jag röster från hallen och förstod att det var polisen. Jag började skaka.

Läs reportaget om Mustafa och Muhammad från vintern 2015.

Polisen hade kommit till hans hem i Vänersborg, där hans "svenska föräldrar" Lena och Magnus erbjudit husrum och behandlat Mustafa som en son sedan han lämnade asylboendet. Alla förstod vad som höll på att hända men kunde inget göra. En polis tog Mustafa i högerarmen, en annan i den vänstra och en annan ställde sig bakom honom. Han leddes ut till polisbilen och kördes till förvaret i Kållered.
– Jag frågade om jag fick äta frukost först, men de sa att det inte fanns tid för det. Men jag fick ta med mig två bananer. Jag är inte arg på dem, de gjorde bara sitt jobb, säger Mustafa.

Mustafa Nauibi i förvarets besöksrum.

Händelsen inträffade drygt två och ett halvt år efter att Mustafa först anlände till Sverige. Han minns mycket väl sitt första möte med Sverige och svenskarna. Det var efter en lång och farlig flykt från Afghanistan, vägen hade gått till fots över bergen, in i Iran och sedan till Turkiet och en livsfarlig båtfärd till Grekland, vidare till Italien och upp genom Europa. Sin familj kom han ifrån i ett tidigt skede och Mustafa anlände ensam och utmattad, fylld av traumatiska upplevelser, i Märsta.
– Jag kommer aldrig glömma första dagen i Sverige. De kramade mig och gav mig mat. Spaghetti och köttfärssås. Jag sov två nätter på ett transferboende och personalen knackade på dörren och sa god morgon och god natt. De sa att nu kommer allt bli bättre. Du har en bra framtid här, det lovar vi, sa de.

Nu har alla drömmar och förhoppningar förvandlats till en enda stor skräck: Att behöva återvända till Afghanistan, där han inte känner någon, inte har någon familj och där han är livrädd att bli mördad. Han tillhör minoritetsfolket hazarer som är extra utsatt i Afghanistan och som ofta utsätts för diskriminering, förtryck och ibland rena avrättningar.
– Jag är orolig varje timme, varje minut för vad som ska hända. Jag vet ingenting. Varje gång jag hör att det kommer en bil så börjar kroppen skaka. Jag vet ingenting om min framtid, säger Mustafa.

Det som håller honom uppe är besöken. Från den svenska familjen, från lärare på hans skola i Vänersborg och från lagkamraterna i Öis. De är där varje dag och försöker peppa sin kompis och Mustafa säger att det är för deras skull han kämpar vidare, fast han vill ge upp. För han förstår inte varför det blev så här.
– När jag kom till Sverige ville jag börja om från början. Jag ville visa alla att jag kan lära mig hur det fungerar i Sverige och jag har lärt mig språket. Jag började brottas för att komma snabbare in i samhället, och för att jag älskar brottning. Jag har kämpat varje dag från mars 2014 till i torsdags. Fem dagar i veckan har jag pendlat från Vänersborg till Göteborg för att brottas. Jag har inte gjort något fel. Ända kastas jag ut som skräp.

Klicka på videon ovan för att höra Mustafa berätta om sin mardröm.

Bakgrunden är att EU i början av oktober tecknade ett avtal med Afghanistan om att skicka tillbaka asylsökande som fått avslag på sina asylansökningar. Några dagar senare kom även Sverige och Afghanistan överens. Det innebär att tusentals afghaner nu befinner sig i samma situation som Mustafa och Muhammad och riskerar att utvisas till Afghanistan mot sin vilja. De två bedöms inte ha giltiga asylskäl, och har dessutom fyllt 18, vilket gör deras chanser att få stanna mycket små.
När GP träffade de två brottarna för knappt ett år sedan såg de båda en framtid i Sverige.
– Jag har mycket drömmar. Jag vill tävla för landslaget. Jag drömmer om att visa att invandrare som kommer hit inte går den farliga vägen. Vi kan gå den raka vägen och välja att satsa på en sport, sa Mustafa då.

Nu sitter han inlåst och skakar av rädsla. Och i träningslokalen saknar Muhammad sin vän och sparringpartner.
– Jag hälsade på honom i helgen. Han mår dåligt och gråter hela tiden. Det känns inte bra, säger han.
Och var tror du om din egen framtid?
– Jag kan inte tänka på det. När jag lägger mig på kvällen så vet jag inte vad som ska hända nästa dag. 
Hur viktig är klubben och brottningen för dig?
– Det är mitt liv. Om jag inte får komma hit så blir jag galen. Jag är här varje dag, säger Muhammad.

Muhammad värmer upp med Alexander Nordström på ryggen. Foto: Stefan Berg

Mustafa kan inte träna. Han kan bara vänta, hur länge vet han inte. Transporten till flygplatsen kan komma imorgon – eller dröja flera veckor. Under tiden skriver han långa brev till sin ”mamma” Lena. 
– Tiden går jättelångsamt. Förra onsdagen tränade jag och var frisk, nu äter jag tre mediciner för att det ska bli lugnare i huvudet. Kroppen orkar inte. Den här platsen är inte min plats, säger Mustafa.
Han håller upp en bok om Mikael Ljungberg, Öisbrottaren som vann OS-guld i Sydney 2000.
– Det här är fortfarande min dröm. Att vinna SM, EM och framför allt OS med svenska landslaget. Det är därför jag fortsätter kämpa.

Uppdatering: En namninsamling för att hjälpa Mustafa att stanna i Sverige har startats. Läs mer här. 

Foto: Stefan Berg

Mest läst