Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sparvel | Teater Tamauer

Hos Teater Tamauer blir berättelsen om Sparvel engagerande. Regissören Anders Friberg har lyft fram det absurda och existentiella i Sparvelböckerna, anser GP:s recensent.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Teater

Teater

Sparvel

Teater Tamauer

Manus, regi: Anders Friberg

Originaltext: Barbro Lindgren

Scenografi, kostym: Heidi Saikkonen

I rollerna: Sara Klingvall, Jan Ericson

Livet är inte lätt och tur är det, för annars hade konsten blivit mjäkig. Barbro Lindgren grävde en gång i sitt inre och fann Sparvel – en grubblande, handlingskraftig flicka med motstridiga känslor. Själv Lorangafantast måste jag erkänna att Sparveltrilogin från mitten av 70-talet är vassare: när böckerna kom hade de faktiskt varningstexter för att barn inte skulle läsa dem utan vuxet sällskap. Ty sådan är kraften i Sparvels filosoferande, att läsaren riskerar att börja tänka.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Teater Tamauer behöver inte ta till varningsord när det finns aktörer som Sara Klingvall och Jan Ericson. Själv faller jag pladask. Regissören Anders Friberg har varsamt lyft fram det absurda och existentiella i Sparvelböckerna, där somligt är rätt jobbigt. Här tangeras frågor om rädslor och död, bestraffning, bitterhet, snuskgubbar och fattigdom, men utan att känslorna tvingas på den unga publiken.

Heidi Saikkonens scenografi är en kulle där Sara Klingvalls Sparvel sitter uppflugen intill sin nära verklighet: hennes lilla hyreshus, en Konsumbutik, dockorna som föreställer traktens barn och vuxna. Allt som händer i kvarteret kan speglas i dockleken, ett slags fantasins parallella sanning.

Sparvelböckerna är utvecklingsromaner och bit för bit lär sig Sara Klingvalls huvudperson om livet och världen. I röd kofta och pigga skor är hon omväxlande stram och bubblande glad, nöjd med att vara barn, även om det inte är lätt. Jan Ericson växlar roligt och grovt mellan de många birollerna, han är fin på minspelet. Som Mappa därhemma, eller grannflickan Plåsterlappen som inte är särskilt snäll, eller Bråkpojkarna eller Fisktanten som tycker att Sparvel pratar för mycket. Stor plats i Sparvels liv har Barnfarbrorn, han som kallas Dum-Gösta men kanske är den friaste av alla vuxna.

I vissa delar är Barbro Lindgrens 40-talsskildring daterad, men hos Tamauer blir berättelsen ändå engagerande. Det som bär är barnets perspektiv, respekten inför just denna lilla Sparvels tidlösa livsgrubbleri.