Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Ur Sound of Noise.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sound of noise

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

KOMEDI/THRILLER

KOMEDI/THRILLER

Sound of noise

Regi: Ola Simonsson och Johannes Stjärne Nilsson

Med Bengt Nilsson, Sanna Persson Halapi, Magnus Börjeson, Marcus Boij, Fredrik Myhr, Anders Vestergard och Johannes Björk

Sverige, 2010 (90 min)

Att bygga vidare en konstfilm som Music for one apartment an six drummers till långfilmsformat är ett vanskligt projekt. För att det ska hålla på bio krävs en handling som ska fungera tillsammans med de anarkistiska musikinslag som regissörerna Simonsson och Stjärne Nilsson har finslipat till perfektion.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I Sound of noise blir det sammanhållande kittet en sidohistoria om Amadeus, en tondöv polis som hatar musik efter att ha vuxit upp i en tonsättarfamilj. När en grupp musikterrorister – liksom i kortfilmen för tankarna de till röda arméfraktionen med sin 70-talsuppenbarelse – börjar göra attacker i staden, är det Amadeus som får utreda.

Det är roligt, halsbrytande och oförutsägbart. Inte helt tydligt vad trummisarna vill – mer än att göra cool musik på otippade instrument som en människokropp eller en grävskopa – men deras storslagna verk är imponerande, både som musik- och filmupplevelse.

Betyget hålls nere av den småknasiga polisjakten, som följer mallen för hur svensk film brukar skildra inkompetenta skrivbordspoliser. Det blir samma effekt som om slagverksgruppen Kroumata hade regisserat Beck: kraftfull musik, men mindre fingertoppskänsla för samhället den verkar i.