En sjunker, en flyter. Några måste dö medan andra lever vidare. Det blir brutalt klarlagt för den pojke i förskoleåldern som förlorar någon han älskar en molnfri sommardag, för samma dag han lär sig simma i spegelblankt vatten dör Stig. Det blir inget firande av den nyvunna simkunnigheten, som planerat. Istället kommer ett år med ett ständigt närvarande hål.
Hålet finns överallt där Stig brukade vara – vid fiskpinnemiddagen sitter det på Stigs stol, i parken syns det som en svart ballong bland de röda, en barnkammartavla drar blicken till sig via ett svart kaninhuvud. Och på julafton blir hela den stora soffan till ett kolsvart jättehål.
Annica Hedins och Per Gustavssons bilderbok Stig är en modig bok om döden där inga marsvin eller andra döda små djur får agera föremål för sorgearbetet. Den beskriver det allra värsta; en närståendes död, ett år av sorg.
Den namnlöse pojken, som berättar i jagform, tar sig igenom vardagen med stor smärta och djup reflektion – hur kommer det sig att hålet följer efter honom, att det till och med följer med till förskolan som Stig inte ens gick på? Och varför märker ingen annan hålet?
Annica Hedin bygger känsligt och mycket inkännande upp en bild av ett sörjande barn, och av hur ensamt det är att sörja. Per Gustavssons bilder fördjupar den dova stämning som de fåtaliga och enkla textraderna skapar; den varma men dämpade gula färgtonen i bakgrunden gör suget från den mjukt konturerade sotsvarta plaskdammen starkt och obönhörligt.
Stig är en tung och lätt bok samtidigt. Den vågar visa lidandet och ensamheten, men den lämnar inte läsaren i sticket; på slutet vidgar sig sorgen, den späds ut av gemenskapen då berättarjaget förstår att de är flera som ser hålet, som förföljs av det. Och då fylls det på något sätt igen. Hålet försvinner inte, men det är som om Stig själv tar plats i det, som om han äntligen är tillbaka.
