Johan Croneman, krönikör och tv-kritiker på Dagens Nyheter, är en fantastisk stilist att älska eller avsky. Inför sitt Sommar i P1 lovar han att "berätta sanningen om 70-talet". Nu blir programmet aldrig riktigt den uppgörelse med epoken som utlovats. I stället får vi en uppriktig inblick i Cronemans eget 1970-tal med tonvikt på sport, politik och journalistik. Och en kärleksförklaring till Norrköping, hemstaden som känns som "en lös tand" i hans liv: Som gör ont att återvända till och fingra på. Ändå kan han inte låta bli att pilla. Första låtens första textrad lyder: "Du kanske säger: "Norrköping, Det är en jävla stad". Och så fortsätter programmet: reflekterande, enervrerande, grubblande och självutlämnande i de partier som berör mest. Där beskrivs återkommande depressioner, drömmen om att göra skillnad och det ständiga tvivlet på den egna förmågan.
Den engagerade Johan Croneman möter sitt mer resignerade jag i spegeln och undrar vad som hänt. Som mest bränner programmet till här och i sin diskussion av kritikerrollen.
Ironiskt nog väcker Cronemans 1980-tal, som bara berörs i en bisats, lika stor nyfikenhet. Upplevelser som fick sitt dramatiska slut på intensiven på Sahlgrenska efter en hjärnblödning.
Sista meningen:Se bara till att det aldrig händer igen. Jag lovar, snyftade Walter. Jag lovar.
Musik: Från Lundell till Paolo Conte, med kreddiga överraskningar som Rupert Hine, Peter, Paul and Mary, Carole King och Supertramp. Givetvis även Olle Ljungströms Kaffe och en cigarett: "I fåtöljen framför tv:n, där har jag mitt liv"
Onsdagens sommarvärd:Antje Jackelén, blivande ärkebiskop.
