Glidare. Det var det första ordet som poppade upp i skallen när Sam Outlaw släppte sin debut Angeleno för snart två år sedan. Här har vi en släthudad snubbe som glassar runt nedcabbat i Kalifornien med en fläckfri Stetson som skydd mot den sköna solen. Fjantigt namn dessutom, säkert taget. Och han ska göra country - den sorgligaste musiken av alla där sångaren förväntas släpa sitt brustna hjärta längs oändliga, öde vägar och genom sjaskiga barer för att så småningom krypa in i hörnet på ett loppigt ökenhotell och sjunga ut sitt eländiga liv med de rasslande kackerlackorna som enda sällskap.
Som så ofta i livet gavs tillfälle att omvärdera det första intrycket. Det går uppenbarligen alldeles utmärkt att göra country i södra Kaliforniens speciella ljus och med ett solblekt Los Angeles som fond. Det finns till och med, förstås, ett namn för den här musiken - SoCal Country. Med den klassiska countryn som grundplatta bygger han på med inspiration från den bittersöta, genomromantiska Baja-scenen, minns Chris Isaaks Baja sessions, och adderar mexikansk mariachi till americanan enligt liknande modell som Calexico arbetat efter.
Och visst heter Sam Outlaw, nu framme vid sitt andra album, dessutom så på riktigt. Sedan ska det sägas att den hyllade debuten snabbt blev till något av räkmacka. Publiken, som man i Göteborg hittar på Woody West, tog Sam Outlaw till sina hjärtan och när de är dags för uppföljaren ser artisten själv ingen större anledning att ändra ett vinnande lag.
Han spelar med i praktiken samma musiker som senast och håller fast vid det eleganta, mjuka melodiösa uttrycket. Sorgen och smärtan blir nästan ännu mer påtaglig när tårarna faller ned i en blöt bandhandduk på stranden i Santa Monica. Vemodet blir tydligare när det kontrasterar det myllrande folklivet på piren en liten bit bort. Sam Outlaw sjunger berättelser om allt från vardagliga relationer med grannarna till mer klassiska kärlekshistorier. Men han är inte den rastlöse vagabonden som drar från famn till famn. Han uppskattar att slå sig till ro, bilda familj. Sam Outlaw är helt en enkelt modern, uppriktig, ömsint och omtänksam man. Det finns några nedtonade spår på den här skivan som är förbluffande starka i all sin missvisande anspråkslöshet att man hämtar efter andan.
Så när Sam Outlaw i den rockiga Trouble berättar att han sålt sin själ och hamnat i trubbel igen, får man känslan av att det knappast är problem av den kalibern som countryns verkliga outlaws förknippas med. Sam Outlaw har själv konstaterat att han inte är intresserad av några tuffa bad boy-attribut utan ser sina softa, väl genomarbetade sånger som en motreaktion till den stelbenta, konservativa machokultur som drar sin sista suck hela vägen upp i Vita huset.
