Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Sofi Oksanen | När duvorna försvann.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sofi Oksanen | När duvorna försvann

Sofi Oksanens roman När duvorna försvann komplicerar ondskan mekanismer. Den massiva researchen ställer sig tyvärr i vägen för personteckningen, anser Malin Lindroth.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Sofi Oksanen

När duvorna försvann

Albert Bonniers Förlag

Övers: Janina Orlov

Det finns författare vars blick tycks röra sig som från sida till sida, som ett sökarljus. Inte för att de har problem med att fokusera. Snarare för att de hela tiden tycks söka det som pågår lite vid sidan av: en problematiserande vinkel, en hemlighet, en ny periferi. Bland nordiska samtidsförfattare vet jag få, för att inte säga ingen, som behärskar denna sökarblick så väl som Sofi Oksanen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Vad händer med människor vars hela vardag och historia präglas av förtryck? För Oksanen, som har ägnat tre av sina fyra romaner åt att avtäcka den estländska närhistoria som så länge förfalskats av sovjetisk kolonialism är svaret aldrig enkelt och entydigt. I debuten Stalins kossor blev en kropp ockuperad av ätstörningar på ett lysande vis synonym med det ockuperade landet. I den nya romanen När duvorna försvann väljer Oksanen att pendla mellan olika tider av ockupation; från den tyska ockupationen av Estland under andra världskriget, till det sovjetstyrda 60-talet. I romanens centrum finns två kusiner: Roland och Edgar – samt Edgars ledsna hustru Juudit, alla med siktet inställt på överlevnad i en vardag genomsyrad av svek och förräderi. Romanens titel syftar dels på de duvor som försvann från Tallinns parker och hamnade i tyska stekpannor under ockupationen, men också i hög grad på den förlorade oskulden, som drabbar alla i romanen efterhand som historien utvecklar sig. I valet mellan att ätas och äta väljer man här, som så ofta hos Oksanen, den råa överlevnadens väg och stoppar i sig av vad som finns.

Romanens intressantaste spår är till en början det som drivs av den mänskliga kameleonten Edgar. Ständigt på maktens sida – först som tyskvän och senare som propagandaförfattare och informatör lejd av KGB – blir han en spöklikt anpassningsbar gestalt, som väcker många frågor om överlöparens föreställningsvärldar och inre logik, giltig i alla tider, inte minst idag, i den anpassliga samtiden. Vem är han, som så villigt lånar sig till historieförfalskning? Han, som byter agenda och identitet utan tillstymmelse till skuldkänslor eller ens eftertanke? Tyvärr får jag inte komma Edgar tillräckligt nära för att någonsin få veta det. Han förblir en man av luft, som har en hel del att säga om propagandalitteratur, men vars personliga drivkrafter jag aldrig riktigt förstår mig på. Bättre fungerar det mellan mig och Juudit , ”tyskbruden”, med det hopplösa äktenskapet och den stora kärleken till en man som borde vara en hennes fiende. Historien om Juudit och kärleken till en tysk officer – intressant nog skildrad som en av de mer sympatiska getsalterna i persongalleriet – är en komplicerad, bitvis förtvivlat vacker berättelse som hör till romanens absoluta höjdpunkter, lika sinnlig som psykologiskt skarpsynt.

Till det mest intressanta med romanen hör valet av berättarperspektiv, medlöparens perspektiv, som så fint komplicerar allting man möjligen tror sig veta om ondskan mekanismer och om gränserna mellan offret och förövaren. Ändå kommer jag inte ifrån att När duvorna försvann känns mer tungfotad och mindre sammanhållen än Oksanens förra roman; den så hyllade genombrottsroman Utrensning som gjorde författaren världsberömd och fick prestigefyllda priser att regna, nu senast från Svenska Akademien. Problemet är inte minst den massiva researchen av historiska detaljer, som lägger sig i vägen för personteckningen, bland annat den som jag hoppades på när det gäller Edgar. Texten får slagsida av den myckna informationen – fakta, kuriosa, tidstypisk rekvisita – och den lyhörda samklangen mellan språk och innehåll som bidrog till att Utrensning blev en så storslagen läsupplevelse infinner sig bara fläckvis.

Något girig känner jag mig, när jag lägger ifrån mig boken med en liten, men oavvislig känsla av besvikelse. Är jag i överkant förmäten som väntar mig mästerverk på mästerverk av Oksanen? Ja, på ett sätt är det förstås en helt orimlig läsarhållning, detta att varje verk ska leva upp till en mästarnivå som de flesta författare bara når en eller, i lyckliga fall, ett par gånger i livet, att hela tiden vänta sig bättre och mer. Och ändå. Här får jag nog skylla lite på författaren. Det är trots allt Sofi Oksanen själv som har skämt bort mig med sin smarta och vässade prosa, som när den är som bäst når in under revbenen och så skoningslöst tydligt pekar ut var det smärtar som mest , i människan och samhällskroppen.