Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
sz190e25

Bild: Niranjan Shrestha

Socialdemokrater i extremisters sällskap

Ledare Strävan efter social rättvisa leder ibland in vänstern i allianser med odemokratiska krafter.

Få länder i världen hyser en så stark självbild som Sverige att vi är en socialt progressiv stormakt. Världsbäst i grenen att stå på de svagas sida och med ett svåröverträffbart socialt patos. En av de tydligaste manifestationerna av denna starka självbild är, inte minst inom vänstern, den starka traditionen att i Sverige ursäkta alla som påstås slå underifrån. Räknas man till en strukturellt underordnad grupp eller kämpar för en sådan är man snudd på helig i svensk offentlighet.

Alltifrån kommunistiska revolutionärer till bilbrännare i Husby har visats förståelse och deras handlingar har motiverats och möts med empati. Alltid med hänvisning till att misstag, begångna i ljuset av social underordning eller i kampen för social rättvisa, skulle vara lättare att förstå eller förlåta. Och även om handlingarna inte alltid hyllats så har de knappast mötts med den motvilja de egentligen förtjänat.

Kravallerna i Husby ursäktades av vissa med hänvisning till att det var handlingar riktade mot en påstått förtryckande övermakt. Bilbrännarna uttryckte, ansåg vissa, känslor av desperation och hat mot ett samhälle som förpassat dem till marginalen.

Liknande förståelse mötte antisemiterna på Malmös gator av stadens då ledande politiker, Ilmar Reepalu (S), som hävdade att deras härkomst i Mellanöstern utgjorde en förmildrande omständighet.

Olof Palmes hyllande av diktatorer och kommunistiska regimer har aldrig rubbat hans, i svensk offentlighet, starka anseende. Palme framstår alltjämt i offentligheten, eller åtminstone i den svenska socialdemokratin, som den store solidariske landsfadern som förkroppsligade den svenska efterkrigstidens godhet.

Det finns många fler exempel. Gemensamt för alla är att de innehåller någon som är underordnad, eller kämpar för de förtryckta, samt att det existerar en dimension av social rättvisa. Så länge dessa två triggerpunkter förekommer har det i Sverige ansetts legitimt att åberopa maktanalysen, för att därefter börja sökandet efter alla möjliga förmildrande omständigheter.

För den radikala vänstern har begrepp som rätt och fel, statens lagar och individuella rättigheter alltid varit besvärliga uttryck för en borgerlig maktordning. Det enda relevanta är att vända på den etablerade maktstrukturen.

Den underordnade anses inte kunna göra något fel eftersom alla eventuella övergrepp är motiverade av en lång historia av oförrätter och förtryck. För den underrodnade är det rätta alltid att omkullkasta den dominerande makten, oavsett om denna är kapitalet eller den vita heteronormativiteten.

Den radikala vänstern har både levt och lärt enligt detta synsätt. Men även inom en bredare vänster, där Socialdemokraterna ingår, har man visat förståelse och empati för de som slår underifrån och som på köpet trampar på demokratiska principer. I strävan efter att nå sociala framsteg kan man inte vara petig med sina allierade och metoder. Lyckligtvis har det stora flertalet socialdemokrater insett att demokratiska fri- och rättigheter har ett inneboende värde som inte är förhandlingsbart.

Dessvärre händer det att socialdemokrater halkar i den, kan tyckas, självklara rågången mot odemokratiska aktörer. I veckan uppmärksammades att socialdemokrater på flera håll i landet, däribland i Göteborg, manifesterat på Internationella kvinnodagen tillsammans med Revolutionär kommunistisk ungdom.

Hade Socialdemokraterna marscherat tillsammans med fascister så länge manifestationen hade ett behjärtansvärt syfte? Knappast. Vetskapen om kommunismens förbrytelser har funnits i ett århundrade nu. Tyvärr har detta vidsträckta facit ändå inte gjort att socialdemokrater har den grundläggande instinkten att sky sammanhang där kommunister figurerar.

Socialdemokratin slits mellan det för rörelsen överordnade målet om social rättvisa och med insikten om att ändamålen inte alltid kan helga målen.

För arbetarrörelsen gäller det att inse att själva kärnan i den reformistiska socialismen är att förkasta odemokratiska allianser, vänner och metoder, oavsett hur lockande dessa kan vara för att nå sociala mål.

Mest läst