Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Häcklar rasister. Satirtidskriften Chalrie Hebdo driver, i årets första nummer, inte med den stackars flyktingpojken Alan Kurdi, utan med alla de som nu utmålar flyktingpojkar som ett hot mot infödda kvinnor. Bilden, som finns inuti tidningen, häcklar rasisterna med en pastisch på deras propaganda, skriver debattören. Bild: Bild: ERIC GAILLARD

Smaklöst – men genialt av Charlie Hebdo

Debatt I Sverige har vissa anammat en internationell kränkthetskultur som förenar fundamentalister, antirasister och anglosaxiska liberaler. Moralpolisen slutar aldrig rasa och mästra. Senaste exemplet är indignationen över Charlie Hebdos satir i vilken den drunknade flyktingpojken Alan Kurdi har en huvudroll, skriver jurist Alice Wadström.

Vem vill vara Charlie nu? Det frågar sig många med anledning av satirtidskriften Charlie Hebdos nya nummer, där den drunknade flyktingpojken Alan Kurdi har blivit sexförbrytare.

Ungefär så inleds nyhetsartiklarna – och indignationens vågor går höga.

Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson tweetar: ”Jag har ofta försvarat C Hebdo. Nya bilden är genomvidrig. Vill jag förbjuda den? Förstår iaf om den leder till åtal.”

Den prisbelönte journalisten Glenn Greenwald retweetar en bild där en Charlie Hebdo-penna spetsar Alan Kurdis lik på stranden där han flöt i land.

Facebookflödet fylls

I mitt Facebookflöde, en gång fullt av #JeSuisCharlie, enas bekanta i kollektiv vrede.

”Blev så fruktansvärt upprörd över detta”, skriver J, ”redaktionen på Charlie Hebdo kan inte hålla sig från att utnyttja ett avlidet barn, ett dött barn, som dött en fruktansvärd död…” . J landar i slutsatsen att ”jag är fan inte Charlie Hebdo, hur mycket jag än står för yttrandefrihet, jag tycker det är en kass pisstidning”. ”Groteskt”, skriver någon. ”Rasistisk smörja!” S går längst: ”Tar tillbaka allt jag sagt om hur fel det var att gå in och skjuta På Charlie – nästa gång se till att ingen klarar sig…”.

Som många andra läser jag fördömandena av teckningen innan jag har sett den. Det är knappt att jag vågar titta på den. Men så klickar jag på länken, och voilà! Där är han, den fiktive vuxne Alan Kurdi, tecknad med apliknande drag, i full galopp, med händerna greppande efter skräckslagna tyskors rumpor. ”Vad skulle det ha blivit av lille Alan om han fått växa upp?” frågar bildtexten – och svarar själv: ”en rumptafsare i Tyskland.”

Häcklar rasisterna

Provocerande. Men indignationen uteblir. För det är förstås inte den stackars pojken som de driver med, utan med alla de som nu utmålar flyktingpojkar som ett hot mot infödda kvinnor. Bilden häcklar rasisterna med en pastisch på deras propaganda.

Estetiken är löjeväckande, precis som åsikten att européer inte skulle kunna dela fundamentala värderingar med människor från Mellanöstern. Den är lika otäckt vulgär som Donald Trump, som gör sexofredandena i Köln till ett argument för att porta muslimer från USA. Och är den inte också en känga till etablissemanget som för bara ett halvår sedan exploaterade Alan Kurdi som symbol för flyktingtragedin – men som plötsligt föredrar symbolvärdet i Kölnhändelsen?

Genom att förena de två diametralt motsatta stereotyperna i en enda, sätter Charlie Hebdo effektivt fingret på hur pendeln slagit tillbaka hundraåttio grader i den europeiska debatten.

Smakfullt är det inte, men genialt.

Det är ett symtom på att vi lever i fanatismens tidevarv, när budskapet likställs med formen, och satiren väcker sådana känslor att många inte begriper den utan instruktionsbok. I debatten efter massakern på Charlie Hebdos redaktion, har en del pekat på Frankrikes särskilda satirtradition. Och kritiken mot teckningen har varit ganska sval i fransk media. Kanske av kulturella skäl; kanske också för att fransmännen har dålig erfarenhet av extremister som stormar mot teckningar.

I Sverige har vissa anammat en internationell kränkthetskultur som förenar fundamentalister, antirasister och anglosaxiska liberaler. Moralpolisen slutar aldrig rasa och mästra. Men indignationen säger minst lika mycket om betraktaren, som om målet för den – ibland mer.

Alice Wadström

jurist och masterstudent i internationell rätt och mänskliga rättigheter vid Raoul Wallenberg-institutet för mänskliga rättigheter och humanitär rätt. Ordförande för organisationen Jus Humanis.

Bild - 2
Mest läst