Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Små citroner gula

Den romantiska komedin Små citroner gula är ett förutsägbart, tempofattigt och fullständigt smaklöst långkok.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Romantisk komedi

Romantisk komedi

Små citroner gula

Regi: Teresa Fabik.

Med: Rakel Wärmländer, Josephine Bornebusch, Sverrir Gudnason, Eric Ericson, Richard Ulfsäter, Tomas von Brömssen, Anki Lidén, Dan Ekborg.

Sverige, 2013 (99 minuter).

X

Googla "trött kliché" och du kommer från och med i dag direktlänkas till den romantiska komedin Små citroner gula. När filmen avslutas med att den lite nördige men snälle killen (Sverrir Gudnason) lyssnar till sitt hjärta och springer tillbaka till filmens, även bokstavligt talat, "girl next door" (Rakel Wärmländer) för finalkyssen vill jag ställa mig upp och ropa "BINGO!!!".

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Då har filmen fått full bricka när det kommer till att pricka in alla de allra mest utnötta klyschor som hör till en romantisk komedi. Jag vill tänka att det faktum att man till och med bränner loss ett fyrverkeri med Globen som fond är en ironisk grimas. En blinkning som säger att "jodå, vi vet att detta är lite skämmigt men vi väljer att lattja med genren". Men resten av filmen, eller ska jag kalla den transportsträckan, talar emot det.

Till saken hör att jag älskar romantiska komedier, det finns inte ett fnittrande ögonkast mellan Meg Ryan och Tom Hanks som jag inte har sett om och om igen. Men till saken hör också att jag älskar välgjorda romantiska komedier. Små citroner gula är dessvärre usel.

Ni som läst boken vet att den utspelar sig i stockholmsk krogmiljö. Agnes (Wärmländer) försöker hitta rätt väg i livet och dras med en hopplös pojkvän med lika hopplös rockkarriär. När ska förresten en svensk film kunna skildra en rocksnubbe utan man ska behöva kvävas i ett berg av skämskuddar? Nåväl, efter diverse trassel och missförstånd och en krogsatsning som fallerar, men räddas från ruinen när Agnes inreder i mjuka färger och använder mammas hemmagjorda kokbok och därmed lagar maten med "den hemliga ingrediensen kärlek" (hjälp!!!), är filmen äntligen slut.

Då kan vi försöka glömma hur Josefin Bornebusch tvingats koka soppa på vattniga repliker och hur Tomas von Brömssen reducerats till en roll där han ska se snäll, förvånad och lite trött ut. Då kan vi äntligen vaska det här förutsägbara, tempofattiga och fullständigt smaklösa långkoket.