Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Smälter snabbt. Polarisarna krymper snabbare än beräknat. Det är en av flera faktorer som gör att vi nu måste skärpa klimatmålen, skriver debattörerna. Bild: Arkivbild: JOHN MC CONNICO

Sluta spela rysk roulette med klimatet

Debatt Ny forskning visar att vi kan vara närmare klimatets farliga brytpunkter än vad vi tidigare trott. Även om forskningen inte kan uttala sig tvärsäkert om framtiden har vi inte råd att ta några risker. Vi måste därför omvärdera och skärpa våra tidigare klimatmål, skriver bland andra Birger Schlaug, Steg 3.

Det finns i dag ett växande vetenskapligt stöd för att de grundläggande målen i den nuvarande klimatpolitiken innebär oacceptabla risker för katastrofala klimatförändringar redan under vårt århundrade. Varningarna är så påtagliga att Sverige, EU och övriga rika länder inte borde ha något annat val än att öka takten i omställningen till ett fossilfritt samhälle.

Riktmärket för FN:s klimatförhandlingar och även den svenska regeringen är att den globala medeltemperaturen bör hindras att öka mer än två grader jämfört med före industrialismen. Den allmänna uppfattningen är att farliga klimatförändringar troligen då kan undvikas, även om FN:s klimatpanel IPCC i sin rapport från 2007 inte utesluter risker för farliga förändringar även innan dess.

Nya studier ger nu oroväckande indikationer på att farliga återkopplingsmekanismer* i klimatet kan aktiveras långt innan den globala medeltemperaturen ökat två grader. Klimatforskare vid Nasa menar att det finns en betydande risk att vi redan nu ligger nära en brytpunkt där isarna vid Arktis, Grönland och Antarktis sakta men säkert börjar smälta bort. Den arktiska isens volym har minskat mer än beräknat och polarglaciärerna uppvisar instabiliteter som IPCC inte förutsåg.

Flera studier skärper bilden

Tidskriften Nature har det senaste året publicerat tre studier som skärper bilden. En av dem har funnit belägg för att de senaste årens extrema översvämningar har ett direkt samband med klimatförändringarna.

En annan studie tyder på att havens phytoplankton minskat kraftigt sedan 1950, troligen beroende på uppvärmningen av våra hav. Dessa plankton är mycket viktiga för havens förmåga att suga upp koldioxid och producera syre.

En tredje studie menar att världshaven, på grund av den ökande mängden koldioxid, försuras tio gånger snabbare i dag än vad de gjorde för 55 miljoner år sedan då jorden upplevde en snabb uppvärmning med påföljande massiv artdöd i global skala.

Allt detta sker i en värld där medeltemperaturen ökat med 0,8 grader, långt under det som hittills ansetts vara den farliga gränsen. I rapporten från 2007 undvek IPCC att räkna med klimatets långsamma återkopplingsmekanismer på grund av det osäkra forskningsläget. Studierna ovan, och ytterligare andra, visar att vi kan vara närmare klimatets farliga brytpunkter än vad vi tidigare trott. En faktor som kan ha fördröjt denna insikt är att partiklar från föroreningar i atmosfären bromsat en del av uppvärmningen. Ju renare luft, desto mer påtagliga blir växthusgasernas uppvärmande effekter.

Vår slutsats är att målet måste omvärderas. Forskningen kan inte ge tvärsäkra svar om framtiden men hotbilderna är så ofattbart katastrofala att vi inte har råd att ta dessa risker. Vi talar om havsnivåhöjningar som dränker miljonstäder, om väderförändringar som omintetgör matförsörjningen för hundratals miljoner människor, och om sammanbrott av stora ekosystem som regnskogarna.

Mer omfattande omställningspolitik

Ingen vet vilka temperaturer dagens obalanser orsakar på lång sikt. Det vi vet är att dagens halt av koldioxid i atmosfären, 390 miljondelar, inte har uppnåtts någon gång under mänsklighetens existens. Under de 10 000 år som mänsklig civilisation funnits så har jordens medeltemperatur varierat mindre än en grad.

Ett säkert klimatmål handlar om att minska halten växthusgaser i atmosfären. En majoritet av världens länder stödjer målet att vi ska komma ner till 350 miljondelar. Det bör Sverige också göra. På lång sikt bör vi sträva mot 280-300 miljondelar, den balans som rådde innan vi började skicka upp lagrat fossilt kol i atmosfären. En sådan målsättning kräver en betydligt mer omfattande omställningspolitik än den de rika länderna uppvisar i dag.

Regeringen har lyft fram att Sveriges utsläpp minskat med 17 procent sedan 1990. Den beräkningen har dock stora brister. Enligt Stockholm Environment Institute har vår totala klimatpåverkan faktiskt ökat med åtta procent under samma period – om effekterna av vår importkonsumtion, våra utrikes flygresor och båttrafiken räknas in.

Klimatpåverkande produktion har flyttats till länder som Kina som sedan får skulden för utsläppen. Flyget, som är den snabbast ökande utsläppskällan, måste räknas in. Här är behovet av en snabb omställning mycket stort.

I en tid när det redan finns över 25 miljoner klimatflyktingar måste den nya forskningen tas på allvar. Tvågradersmålet är med stor sannolikhet alltför riskabelt. Det är hög tid att skärpa klimatmålen och börja föra en klimatpolitik som inte motverkar dem. Vi får inte spela rysk roulette med vårt klimat.

* Med återkopplingsmekanismer menas att en viss temperaturökning förstärker olika processer i atmosfären och biosfären som ökar temperaturen ytterligare.

Birger Schlaug

samhällsdebattör, medlem i Steg 3

Christina Robertson-Pearce

ordförande Framtidsjorden

Christer Sanne

författare och samhällsforskare

Ellie Cijvat

ordförande Miljöförbundet Jordens Vänner

Francisco Contreras

ordförande Latinamerikagrupperna

Pär Holmgren

meteorolog och författare

Samuel Jarrick

talesperson Klimataktion

Mest läst