Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Sluta ljug för barnen – skrota begreppet "hen"

Debatt Naturvetenskapen ger starka belägg för genetiska och biologiska könsskillnader. Även om skillnaderna är små, är de tillräckliga för att man på en generell nivå kan säga att män och kvinnor är olika utrustade för olika saker. Därför är debatten om "hen" och målet att sudda ut de grundläggande skillnaderna mellan könen fel, skriver John Järvenpää.

På sistone har en diskussion förts kring ordet "hen". Ordet är en "social konstruktion" skapad av ett fåtal som säger sig vara emot dylika konstruktioner. Hen ska spegla en könsneutral hållning. Det har börjat användas i olika sammanhang såsom litteratur för barn och på några få förskolor. Detta hänger samman med den politiska målsättningen, att bryta de så kallade könsstereotypa rollerna. På utomordentligt klena grunder anses dessa roller vara av ondo.

Naturvetenskapen ger starka belägg för genetiska och biologiska könsskillnader. Även om skillnaderna är små, är de tillräckliga för att man på en generell nivå kan säga att män och kvinnor är olika utrustade för olika saker. Exempelvis är kvinnor mer omvårdande och relationsinriktade än män som i sin tur är mer systematiska och målinriktade. Ur denna synvinkel är könsskillnader komplementära, de berikar livet – och skapar liv. Det vettiga vore därför, såsom det förr sett ut, att låta barnen själva välja sina lekar (och reagera om de går överstyr; även det gjordes i mycket större uträckning förr än idag). Inte att med påtvingade medel tvinga dem att ikläda sig obekväma roller. Eller att förvirra dem med ideologiskt motiverat nyspråk.

Agget tog sin början 1968

Agget mot biologiska skillnader kan spåras till det vänsterliberala idékomplex som 1968 greppade taget om Västerlandet, i synnerhet Sverige. Detta idékomplex vill ha jämlikhet på samhällets alla områden. Dess mål är att sudda ut banden till religion, etnicitet, historia, nation och kön. När alla dessa kollektiva band har skalats bort återstår en rotlös individ, en hen.

Strävan efter hen återspeglas i de nya, "moderna" barnböcker där två djur av samma kön är ledsna för att de inte kan skaffa barn. På något märkligt sätt förmår de dock överskrida biologins lagar och lyckas till slut. Att pådyvla barn den här sortens – förljugna – tankegångar kan få förödande konsekvenser. Fundamentalt för små och unga barn är att få lära sig hur världen är beskaffad, inte hur den borde vara (enligt en liten men högljudd skara genusvetare och deras anhang). Barnet måste först få en logisk förståelse av världen, en enkel och rätt så dikotom sådan. Så fungerar och utvecklas barnets hjärna.

När barnet hanterar det basala, när det vet att endast mamma och pappa, kvinna och man, kan reproducera sig, när det har lärt sig alfabetet, klockan, årstiderna, matematikens grunder etcetera, och när det fått en trygg grundidentitet tillika könsuppfattning. Då är det på sin plats att börja komplicera världen. "Egalitär pedagogik" gör alltså tvärtom och börjar med det komplicerade. Som vi sett ljuger den också för barnen. Det ger inte barnen en trygg bas.

Extrem process

Parallellt med den extrema individualiseringsprocess (henprocess) som präglat Sverige de senaste 15 åren, har självskadebeteenden bland barn och ungdomar, liksom förskrivningen av antidepressiva medel, ökat lavinartat. I flera års tid har drygt 20 procent av ungdomarna självskadat sig regelbundet. Och självmordstalen har minskat bland alla grupper förutom ungdomen. Vi lever i ett mycket mer komplext samhälle än för bara tre-fyra årtionden sedan. Då fick alla barn med sig en konkret förståelse av världen (att 1970-talets genusexperiment inte fick så förödande effekter som i dag kan förklaras just med att samhället inte var lika komplext och otydligt som i dag). Denna borgade för en stabil grundidentitet varifrån ungdomar själva började utforska världen omkring sig. Alla var individer men utifrån en trygg bas.

En rotlös jämlikhet

Ordet "hen" kan inte, såsom (vänster)liberaler tenderar att göra, betraktas blott som ett enskilt fenomen. Det måste sättas in i ett större sammanhang vilket kan betecknas som en "rotlös jämlikhet". Målet är alltså att sudda ut de grundläggande skillnaderna mellan könen. Konsekvensen av detta blir inte bara än mer av otrygghet, famlande och oro i livet. Att sudda ut de olikheter som kompletterar och berikar livet är också vägen till ett likriktat och tråkigt samhälle.

Mot denna kön- och rotlösa "jämlikhet" står en rättvis jämlikhet. En jämlikhet där personliga kvalifikationer tas tillvara och uppskattas; där typiskt kvinnliga – omvårdande – egenskaper uppvärderas och ges högre status och lön; och där den offentliga debatten utmärks av att de bästa argumenten och analyserna råder i stället för ideologi. Vilket skulle ge vår demokrati en vital lyster åter.

Sist, men inte minst, måste det bästa av den traditionella mansrollen restaureras och ges den komplementära status som varje fungerande samhälle kräver. Ergo: skrota hen!

John Järvenpää

partipolitiskt obunden skribent, arbetar med ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder. Aktuell med boken "För livets skull: Arkeofuturism som ny politisk riktning" där bl a könsrollerna ges en grundlig belysning.

Mest läst