Jag bestämde mig i tidig ålder för att jag skulle bli lärare. Det var, som för många andra som valt samma yrke, inspirerande lärare under min egen skolgång som fick mig att se yrkets lockelser: att få förmedla kunskap till unga individer – med alla möjligheter och utmaningar som följer med det. Redan då var jag väl medveten om att läraryrket inte ansågs prestigefullt och att lönen inte var den bästa, men jag hade redan bestämt mig.
Mitt engagemang för eleverna stannar dock inte i klassrummet. Jag är även intresserad av skolsystemet i helhet, och då inte minst om den politiska debatten om skolan. Under de senaste åren har jag skrivit ett hundratals artiklar om skolan. Ibland blir jag anklagad för att svartmåla skolan, då mina artiklar ofta handlar om skolans brister och problem. Anledningen till att jag skriver om problem är för att jag är övertygad om att de måste lyftas upp och diskuteras om de ska kunna lösas. Ingen gynnas, iallafall inte långsiktigt, av att problem sopas under mattan i syfte att skönmåla skolan.
Ett återkommande fenomen som jag har sett i debatten är att lärarna förväntas lösa alla skolproblem. När situationen med extremt skolvåld på flera skolor i Malmö uppmärksammades tidigare i år menade exempelvis stadens grundskoledirektör att en av förklaringarna beror på att lärare inte är "rustade för det didaktiska arbetet i klassrummet" och att det "handlar om hur man organiserar lärandet” (Sydsvenskan, 10/1). Som om att lösningen på problemet med våld mot lärare är fler kurser i pedagogik.
Som om det inte vore nog tyckerallt fler att lärarna ska lösa alla möjliga olika samhällsproblem som inte har en koppling till det som borde vara skolans kärnuppdrag – kunskapsförmedlingen. Här är några äkta exempel från de senaste åren: Rekryteringen till Islamiska staten, negativa kroppsideal som stressar unga tjejer, trakasserier som sker i sociala medier, ungdomars drogvanor och segregationen i samhället (!).
Missförstå mig inte; det är klart att vi lärare bland annat har ett fostransuppdrag och ska värna elevernas välmående. Samtidigt finns det en gräns för vad man kan förvänta sig att lärarna ska hantera. Barn- och elevombudet, som har i uppgift att bevaka elevernas rättigheter, menar exempelvis att skolan har ett ansvar för mobbning som sker i sociala medier – utanför skoltid!
Skolan är i mångt och mycket en spegel av samhället. De problem som finns utanför skolans väggar följer med in i klassrummet. De som exempelvis förväntar sig att skolan ska lösa segregationen verka inte förstå att skolan knappast har någon möjlighet att motverka effekterna av en enorm bostadssegregation.
Det är hög tid att fler inser att skolan och lärarna redan i dag har alltför mycket att göra för att över huvud taget ha möjlighet att ta ansvar för ännu fler samhällsproblem. Många lärare sliter dagligen för att leverera god undervisning, dessutom ofta under dåliga arbetsvillkor. Jag har aldrig träffat en lärare som inte har haft minst en kollega som gått in i väggen.
Alla lärare som sliter i ett dysfunktionellt system borde hyllas, inte beskyllas.
