Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Skada inte flickors kön

Ingen vet hur många unga svenska flickor som könsstympas varje år. Eller hur man skall ta reda på detta. Större insatser måste göras för unga i riskzonen.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

En av de allra viktigaste principerna i ett demokratiskt samhälle är att alla människor har samma rättigheter och skyldigheter. Viktigt är också att dessa rättigheter och skyldigheter, som omfattar alla människor i vårt land, utgår ifrån individen. Det spelar ingen roll vem du är, vilket kön, ursprung, religiös eller kulturell tillhörighet du har. Grupper har inte rättigheter. Det har människor. Såväl barn som vuxna.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ett sammanhang där det under många år varit väldigt angeläget att lyfta fram just detta är när det kommer till barn vars föräldrar kommer ifrån länder med kulturella sedvänjor vilka går tvärtemot såväl barnkonvention som svensk lag. Ett exempel på sådan sedvänja är barn- och tvångsgiften. Länge sågs det som tolerant att se mellan fingrarna när ungdomar (framförallt flickor) med ursprung i patriarkala kulturer i tidiga tonåren togs ur skolan och/eller giftes bort. Detta underlättades också genom att olika regler tidigare gällde för svenska medborgare och invandrare med medborgarskap i andra länder.

Lagen ändrades 2004. Numera får ingen som är folkbokförd i Sverige ingå äktenskap före 18 års ålder utan särskilt tillstånd. På senare år har åsiktspendeln dessutom svängt och de vuxna som möter de här ungdomarna i skolan och i andra sammanhang är i dag mycket mer medvetna om att det är lika förkastligt att giftas bort som barn, oavsett vad ens föräldrar har för bakgrund. Barn är barn och barns rättigheter står över enskilda föräldrars kulturella, traditionella eller religiösa önskningar.

Ett annat exempel är kvinnlig könsstympning. Att skära bort delar av, eller att överhuvudtaget skada kvinnors könsorgan har varit förbjudet i Sverige i snart trettio år. Frågan har aktualiserats på senare år till följd av den ökade invandringen ifrån områden där den här typen av övergrepp är relativt vanliga. Det handlar om framförallt om vissa afrikanska länder. Ett stort problem är dock att könsstympning är svår att upptäcka. Enligt en nyligen publicerad undersökning från Uppsala universitet har bara 46 misstänka fall anmälts sedan lagen infördes 1982. Endast nio könsstympningar har kunnat konstateras och bara två fall (båda i Göteborgsområdet) har lett till att någon (i båda dessa fall föräldrar) kunnat dömas för brott.

I ljuset av att det i dag bor omkring 20 000 unga flickor med ursprung i länder kulturer där könsstympning förekommer kan man misstänka att det finns ett stort mörkertal. Hur stort vet ingen. Och ingen verkar ha något svar på hur man bäst tar reda på det.

När Nyamko Sabuni (FP) 2006 föreslog obligatoriska gynkontroller på flickor på högstadiet bland annat för att avslöja och förhindra könsstympning, utlöste det ramaskrin från flera olika håll. Vilket man till viss del kan förstå. De starkaste argumentet emot Sabunis förslag är att många unga skulle uppleva det som integritetskränkande. Några allmänna gynkontroller kommer det därför troligen aldrig att bli.

Så mycket viktigare är det då att skola, föreningar och överhuvudtaget alla som kommer i kontakt med unga flickor i riskzonen för att drabbas av könsstympning är uppmärksamma. Att föräldrar informeras om gällande lagstiftning och att samhället är berett att ställa upp med hundraprocentigt stöd till dem som vill berätta.