Jag tycker mycket om Green Day. Jag gillar hur de envist tagit sig genom eldvatten och annat elände, jag uppskattar hur de utmanar idén om vad ett punkband kan vara genom att sätta upp svulstiga musikaler, släppa alldeles för långa plattor och spela på de största arenorna. Allt detta samtidigt som man lyckas behålla kärnan av solstänkt punk och skönt snärtiga refränger. Och så har man ju förstås en briljant entertainer i sin lille, store frontman Billie Joe Armstrong.
Jag tycker inte heller man ska raljera, många gör det, kring Green Days politiska engagemang. På nya plattan finns texter inspirerade av bland annat Black lives matter-rörelsen och händelserna i Ferguson. Det är bra.
Revolution radio är inget helgjutet album, men här finns tillräckligt med tajta riff, osnutna sånginsatser och distinkta, studsiga trummor för att man ska kunna prata om en övertygande comeback.
Bang bang, titelspåret och Youngblood är alla fina exempel på medryckande power-pop-punk. Marilyn Manson-vibbarna i Say goodbye passar mig dock mindre bra.
Sist kommer en sådan där akustisk Green Day-visa som kommer få ytterligare några trettonåringar att plocka upp gitarr. Bara det är värt en applåd.