Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Signerat Lernfelt: Kampen om tiden

    Vill vi vara människor med personligt ansvar, eller av robotar?
    Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

    En av de böcker jag läste som barn och som gjorde stort intryck på mig var den tyske författaren Michael Endes roman Momo eller kampen om tiden. Rädslan för grå män som stjäl tid och livet fattigare och enformigare, är något jag sedan dess bär med mig. Denna rädsla växer till en stor klump i magen när jag läser Kristina Mattssons bok Välfärdsfabriken (Leopard förlag).

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Boken handlar om de senaste decenniernas valfrihetsrevolution. Om ett systemskifte som lovade en bättre, billigare och effektivare välfärdssektor. Ett löfte som inte alltid hållits. Det är dock inte bilden av entreprenörer som tagit steget in i välfärdssektorn som får håret att resa sig på mina armar. Utan den samlade bilden av ett samhälle och ett arbetsliv där byråkratin växer, varje sekund räknas, där allt skall dokumenteras till varje pris och där hänsyn till det mänskliga i allt väsentligt rationaliseras bort.

    Det är inte något som egentligen har med driftsform eller ens den offentliga välfärden att göra. Den jakt på effektivitet och kontroll, de tayloristiska system, som uppfanns för över hundra år sedan och som nu tack vare den digitala utvecklingen är på väg att spinna iväg bortom all kontroll, finns i dag överallt. Tekniken har tillåtits styra utvecklingen. Diskussionen om hur de nya arbetssätten påverkar individer som blir slavar under dataprogram, administration och ständiga kontroller, har mer eller mindre uteblivit. Ingen tycks intresserad av att veta vad händer med människor vilka aldrig ges utrymme att tänka själva? Hur går det med helhetssyn och kommunikation om hantverk hackas upp i mindre enheter och varje luftspalt i arbetet försvinner? Inte konstigt att var tredje kvinna inom LO-kollektivet upplever sitt jobb som själsdödande.

    I ett av bokens kapitel intervjuas Gert Johansson, en man som på 80-talet arbetade inom hemvården i stadsdelen Solhaga i Örebro. Johansson beskriver hur personalen arbetade i självstyrande grupper med gemensamt ansvar att ta hand om ett antal äldre på bästa sätt. Organisationsformen var ett sätt att behålla kunskap och kompetens samtidigt som det skapade samhörighet. På 1990-talet togs de självstyrande grupperna plötsligt bort. Människor som tidigare haft stort självbestämmande förväntades från en dag till en annan att fungera som osjälvständiga kuggar i ett stort maskineri. Johansson slutade. Precis som så många av dem som brinner för sitt yrke, när löpande bandprinciper, ordergivning uppifrån och minutiös kontroll tar över.

    I ett annat kapitel i Välfärdsfabriken skildras hur situationen ser ut för en av Gert Johanssons kolleger som blev kvar. Hur hon springer mellan brukarna med en gråvit plastmanick i väskan. En Tes-dosa. På den knappar hon in en kod för varje moment . Dosan som är kopplad till en dator registrerar tidsåtgången och sedan läggs alla enhetens duschar, medicindelningar och så vidare ihop och det räknas ut ett snittvärde. Råkar något gå snabbare än vanligt dras tid plötsligt bort. De som planerar sitter långt ifrån verkligheten och därför försvinner utrymmet för allt som är oförutsett eller inte går att mätas och registreras. Som en klapp på kinden eller ett kort samtal med en anhörig. Det är ohållbart att arbeta så ur ett rent mänskligt perspektiv. Studier har dessutom visat att såväl produktion som kvalitet faller när människor upplever att de förlorar kontrollen över sitt arbete och känner sig oviktiga. Ändå är det där vi har hamnat. Sorgligt nog.

    Nöjda med denna sköna nya värld är dock det nya frälse som uppstått. Konsulterna, projektledarna och alla andra som hetsar om att jobba lean, som hyllar New public management, som ständigt påpekar hur viktigt det är att införa nya system som mäter än det ena än det andra bara för att det är möjligt att mäta.

    Kristina Mattssons viktiga bok lyfter fram flera exempel. Från skolan och sjukvården vars massiva administration riskerar att leda till totalhaveri. Vart och ett är varje papper, varje kvalitetsmätning och kontrollåtgärd lätt att motivera. Tillsammans är de katastrof. Från industri, myndigheter och kommuner där mänskliga förmågor försvinner till förmån för mekaniska processer.

    Bilden är allt för tydlig. Vi befinner sig i ett ohållbart läge. Att försöka backa tillbaka till ett DDR-Sverige utan valfrihet gynnar ingen. Men vi måste ta upp kampen om tiden, annars är risken stor att en majoritet av oss slutar som gråa män med döda själar och en Tes-dosa i fickan. Vill vi det? Och framförallt. Vill vi att våra barn, sjuka och äldre tas om hand av människor med personligt ansvar, eller av robotar?