Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1
Kritikerna känner sig träffade för att Hanna Gadban korrekt har identifierat de problem som följt av att islamisterna har fått en dominerande roll i politiken kring islam, skriver debattörerna.

Sexistisk kritik mot Gadbans bok

De som kritiserar Hanna Gadbans bok ”Min Jihad” använder lumpna, sexistiska knep för att underminera hennes åsikter och iakttagelser, skriver bland andra Aje Carlbom, docent.

När vi tittar igenom kritiken av Hanna Gadbans bok ”Min Jihad” är det lätt att citera Robby Mook, Hillary Clintons kampanjledare, som under en TV-debatt mellan det republikanska partiets presidentkandidater yttrade: They’re all so out of touch, it’s hard to choose!

Om missförståendet av boken är medvetet eller inte är svårt att veta. Oavsett har resultatet blivit något av en häxjakt på henne. Det som slår oss är att endast en mikroskopisk del bemöter det boken tar upp, nämligen hennes personliga uppgörelse med islamismen, dess dominerande roll som dialogpartner till myndigheter och media och hennes sökande efter liberal islam.

Förminskar kvinnor

I stället har hon ifrågasatts med antydningar om att någon annan skrivit boken. Det är i vissa fall en sexistisk klassiker: en kvinna kan omöjligt ha skrivit boken själv. Ett exempel är Thabo Musa, som skriver om ”Gadbans extrahjärnor” och att ”…man lätt slås av tanken att Gadban åtskilliga gånger använt sig av information som hon varken tagit reda på själv eller kontrollerat riktigheten i på egen hand.”

Att sådana anklagelser kommer från islamister (och deras allierade) är inte konstigt. Att betrakta kvinnor som jämbördiga med män är knappast islamisternas bästa gren. Det är ett lumpet men vanligt sätt att förminska kvinnor och försöka styra bort debatten från islamismens allt annat än demokratiska agenda. Just det som Hanna Gadban så utomordentligt väl belyser.

Ett annat knep är att klaga över bristen på källor. Kritiken kommer oftast från akademiker som gör en stor sak av att det saknas referenser till andra författare. Pinsamt att behöva säga det, men hon har inte skrivit en akademisk avhandling. Det är svårt att frigöra sig från känslan av att Hanna Gadban ska tystas med alla till buds stående medel eftersom hon alls har skrivit boken.

Ska läsas som debattbok

Boken är en debattbok och det är knappast kutym att belasta sådana med fotnoter. Till kritiker som använt denna linje kan vi drista oss att påpeka att texter bör läsas på olika sätt. Att känna till skillnaden mellan en akademisk text och en debattbok torde vara grundläggande för en akademiker.

Slutsatsen blir att kritikerna känner sig träffade för att hon korrekt har identifierat de problem som följt av att islamisterna har fått en dominerande roll i politiken kring islam. En roll som gett vissa individer och organisationer en osund dominans och ekonomiska fördelar på andra muslimers bekostnad. Det hedrar henne att boken lyckats skapa oro hos de mörka krafter som hoppats att deras kritiker tryckts tillbaka med hot om att bli klassade som islamofober. Läs den!

Aje Carlbom

docent i socialantropologi

Magnus Norell

forskare med inriktning på terrorism och säkerhetspolitik i Mellanöstern

Mest läst