Det var en helt vanlig januaridag. Jag pratade i telefon när en vän till mig skickade en länk till en nyhetsartikel med budskapet ”Om inte svenska EU-anhängare hanterar frågan är risken stor för en svekdebatt och Swexit.”
Jean Claude Juncker, EU-kommissionens ordförande, hade precis meddelat att EU-ländernas avgifter måste höjas på grund av Storbritanniens utträde ur unionen.
Fram till valet kommer väljarna att översvämmas av olika löften från samtliga partier. Socialdemokraterna och Miljöpartiet kommer hävda att de vänt underskott till överskott och därmed har råd att satsa på vanligt folk.
Att alliansbudgeten 2015 raderade bort budgetunderskottet och den internationella konjunkturen bidragit till jobbtillväxten kommer de inteatt tala om.
Allianspartierna kommer å ena sidan att vilja sänka skatterna, öka vissa utgifter samt försöka spara mer - men någon gemensam agenda för samtliga områden saknas ännu. Sverigedemokraterna kommer sin vana trogen att presentera en budget som inte går ihop. Vänsterpartiet kommer att plocka fram sedelpressen.
Det finns bara ett problem. Det finns en stor elefant i riksdagens kammare. Alla partier verkar ha missat att ta höjd för en stor utgift: Budgethålet efter Brexit. I alla fall talar man inte om det.
Just nu pågår förhandlingar att ta fram EU:s nästa långtidsbudget för åren 2021–2027. 12 miljarder euro per år försvinner ur EU:s budget när Storbritannien lämnar unionen. Samtidigt har EU beslutat om ett utökat samarbete inom en rad olika områden.
Alla åtaganden måste finansieras på något sätt. Förslag som lyfts fram är höjd EU-avgift för exempelvis Sverige eller omprioriteringar inom budgeten. Det går att fixa budgethålen efter britterna antingen med höjda inbetalningar eller sänkta utbetalningar. Problemet är att medlemsländerna ligger långt ifrån varandra i förhandlingarna och med Storbritanniens utträde saknar Sverige en stark allierad.
Jag är en stark anhängare av EU. Det som gör det verkligt lönsamt för oss som land att vara med är inte plus och minus i EU-budgeten, utan den mycket större ekonomiska uppsidan för oss som land av att vara med i den inre marknaden och all den frihandel, tillväxt och jobb som följer med den. Men sättet man behandlar budgeten på gör det svårare att försvara arbetet.
Det rimliga är att EU rättar mun efter matsäck, det vill säga minskar utgifterna i samma utsträckning som intäkterna minskar. Problemet är bara att ytterst få aktörer, däribland de svenska partierna är beredda att offra egna förslag.
Svenska partier måste därför både tala om risken för att en höjd EU-avgift riskerar att äta upp en del av reformutrymmet och dels ge besked om vilka favoritprojekt man är beredd att ge avkall på i EU-sammanhang.
Måste makt och befogenheter över svensk arbetsmarknads- och socialpolitik i större utsträckning flyttas från Sverige till Bryssel? Dessa är viktiga frågor som inte kan hamna helt i skymundan under valåret. Risken är annars stor att det blir en riktigt infekterad debatt och att väljarna känner sig lurade av den politiska eliten.
