Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Savages övertygar GP:s recensent Johan Lindqvist med sin andra platta. Bild: Bild: Pressbild

Savages | Adore life

Skivrecensioner

Rock

Rock

Savages

Adore life

(Matador/Playground)

Somligt förändras inte. Ett självsäkert, vilt larmande, svartklätt rockband i motljus är alltjämt bland det coolaste man kan uppleva. När bandet, som The Savages, dessutom är välsignade med en fullständigt magnetisk frontperson är det bara att åka med på lyckotrippen. Tyvärr finns förstås risken att just den här typen av band är som brinnande bensin, de exploderar men sedan dröjer sig bara chocken och den stickande doften av Glasvegas kvar i näsan.

Just nu finns dock ingenting som talar för detta. Savages var bra redan på debuten, nu är de ännu tuffare, hårdare, bättre. Dessutom är de gladare, och det är just det som jag gillar allra mest med Adore life. Den knutna näven på omslaget signalerar visserligen att skivan rymmer tio kamplåtar, men striden rasar för kärleken och livsgnistan.

Det ska också sägas att även om Savages visserligen har den typiska ”vi mot resten av världen-attityden” är man också på många sätt inkluderande. Det handlar inte bara om texterna utan också om hur de konkret tar hand om sin publik. Savages är bland annat är aktiva i en kampanj som går ut på att alla ska känna sig trygga och delaktiga när de går på konsert. Något som ju är minst sagt aktuellt i den dagsaktuella debatten.

På plattan ägnar Jehnny Beth all tid åt att vrida och vända på kärleken. Hon hånglar och hotar, ”If you don’t love me, you don’t love anybody”, med samma intensitet. Svartsjukan glöder liksom tvivlet men starkast av allt är tron på att kärleken är för alla och att den är stark och vacker hur den än uppenbarar sig.

Uppenbara förebilden Joy Division ekar förstås men Savages är inte alls övertygade om att ”love will tear us apart”.

Det är stormande pretentiöst utan minsta manöverutrymme för vare sig ironier eller brasklappar. Savages har varken tid eller lust med sådant och, när allt kommer omkring, vem har egentligen det.

Däremot har man vinnlagt sig om att hitta sätt att låta sin musik sippra fram längs nya vägar. Kombinationen av den drivande basen, flummigheten och de brusande gitarrerna i Slowing down the world tangerar allt från PJ Harvey till Neil Young och My Bloody Valentine.

Den brutala monotonin i I need something new påminner om när Patti Smith vrålade sin poesi från scenen på Way out West i somras.

Innan dess finns bland annat riffmonstret The Answer, (får mig att längta ännu mer efter Silverbullit), som inleder skivan eller för den delen poppärlan Evil. Senare kommer fartfesten T.I.W.Y.G (This is what you get) och förstås glimrande, vackra postpunk-balladen Adore där Jehnny Beth upprepar frasen ”I adore life”.

När jag vrider upp volymen ytterligare är det som att den omärkligt länkar sig samman med stämningarna på Bowies sista skiva.

Bild - 2
Mest läst