Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

För några årtionden sedan prioriterades cancerforskning i Stockholm och neurovetenskap i Lund. Tyvärr uteblev de stora resultaten. Det blev i stället oförutsedd, oprioriterad, ofta lågbudgeterad forskning som mest kom att förändra den medicinska vardagen, skriver debattören. Bild: Arkivbild: Magnus Sundberg

Satsning på elitforskare ger sällan utdelning

Debatt Regeringens stora satsning på så kallade elitforskare är ingen säker väg till framgång. Sådana stora planekonomiska satsningar leder sällan till förväntat resultat, skriver professor Stig Bengmark.

Både regering och opposition vill satsa stort på forskning. Enligt utbildningsminister Jan Björklund (FP) skall så kallade elitforskare vid tilldelning av medel prioriteras, det vill säga troligtvis främst komma större så kallade väletablerade forskningsgrupper tillgodo.

Tyvärr saknas erfarenheter och evidensbaserad forskning som styrker att denna väg är den som säkrast och snabbast leder till mål. Det har i stället återkommande bekräftats att stora planekonomiska satsningar, också på forskning och utbildning, sällan leder till förväntad framgång.

Misslyckad satsning

Ett färskt exempel kommer från Storbritannien. När Labour och Tony Blair kom till makten 1997 blev utbildning ”mantrat för dagen”. På kort tid fördubblade man i det närmaste anslagen till utbildning – från att ha varit 35 miljarder pund (2000) till 63 miljarder pund per år (2009). Då man i dagarna, precis 15 år senare, granskar utfallet (något som sällan eller aldrig görs i Sverige) tvingas man konstatera, att effekterna helt uteblivit. Varken standarden i det brittiska utbildningssystemet eller elevernas prestationer har på mätbart sätt förändrats. De brittiska eleverna visar även fortsättningsvis allt sämre resultat, också i jämförelse med andra OECD-länder.

Innovativ forskning, liksom utbildning, tycks fungera dåligt i stora centralt reglerade organisationer, såväl privata som statliga. Forskning i stora institutioners/ bolags regi ger ofta, trots gigantiska ekonomiska satsningar, ringa utdelning. Se till exempel på läkemedelsbolaget Pharmacia. Sedan 1930-talet har en stor del av dess sortiment bestått i produkter som erbjudits av externa, ibland okända forskare, med en forskning, som på inget sätt prioriterats eller haft tillgång till större forskningsanslag: Nanna Schwartz (salazopuriner), Ingelman och Grönvall (dextraner), Rothman (emulgerade produkter som microsfärer), Balacz (hyaluronsyra), etcetera.

Det är erfarenheter av detta slag som lett till att stora läkemedelsbolag allt oftare lägger ner egen forskning och köper produkter från kanske tiotusentals små innovationsföretag, ofta skapade kring en enskild forskare med unik förmåga att söka nya och delvis annorlunda vägar.

Småskalig till naturen

Akademisk forskning är till sin natur småskalig, uppbyggd kring en brokig mångfald av unika individer med förmåga och given förmån att på egen hand beträda nya outforskade territorier. Utan akademisk frihet blir också akademisk forskning impotent. Det har i det förgångna inte saknats försök att centralstyra också akademisk forskning. För några årtionden sedan prioriterade man till exempel i Stockholm cancerforskning och i Lund neurovetenskap. Stora anslag gick till sådan forskning, ofta till förfång för andra forskare, vilka fick nöja sig med mindre eller utebliven tilldelning. Tyvärr uteblev de stora resultat man kanske alltför överdrivet förväntat. Det blev i stället oförutsedd, oprioriterad, ofta lågbudgeterad forskning som mest kom att förändra den medicinska vardagen, bland dessa transplantation, njurdialys och ultraljudsdiagnostik.

Det är främst i efterhand som forskare, som gett stora bidrag och/eller fått nobelpris, identifieras som ”elitforskare”. Ta till exempel sir Alexander Flemmings forskning som ledde till upptäckten av penicillin, i dag beräknat att ha räddat mer än 200 miljoner människors liv. Den forskningen var på intet sätt prioriterad. Han städade själv efter sina ”misslyckade” experiment och det var när han sysslade med det som han gjorde sin stora upptäckt, och därmed inledde en ny epok inom medicinen.

Ta inte efter industrin

Akademisk forskning och utbildning, bör inte efterlikna den struktur, som redan visat sig misslyckad inom industrin. Det är inte främst forskningsfabriker som behövs, även om sådana ibland av kostnadsskäl är nödvändiga. Akademiens främsta tillgång är och förblir mångfalden, tillgången till tusentals och åter tusentals välutbildade människor med obruten entusiasm och unik förmåga att tänka annorlunda, bryta ny mark, pröva nya koncept. Det är i dag allmänt accepterat att vårt lands framtid är starkt förknippad med hur våra småföretag utvecklas. I en sådan utveckling är ”småforskare” en oersättlig resurs.

Engelska forskare hävdar ibland att forskningsanslagen till samtliga engelska universitet tillsammans inte är större än vad ett enstaka universitet i USA, Harvard, har tillgång till. Och man tillägger gärna att likväl så lyckas de sätta ett väsentligen större avtryck i den vetenskapliga litteraturen och har tilldelats mer än det dubbla antalet nobelpris.

Stig Bengmark

Honorary Visiting Professor, UCL, Londons Universitet sedan1999

Bild - 2

l går, torsdag, presenterade utbildningsminister Jan Björklund (FP) regeringens nya forsknings- och innovationsproposition.

Nivån på forskningsanslagen ökar med fyra miljarder kronor 2013-2016.

Lärosätena får 900 miljoner mer att fördela. Forskning inom livsvetenskap får ytterligare 600 miljoner.

Av statens anslag 2012 gick 30 miljarder kronor till forskning och utveckling. Ytterligare 7 miljarder tillkommer genom andra offentliga medel.

Det svenska näringslivets satsning på FoU uppgick 2010 till 77,8 miljarder kronor.

Mest läst