Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Bild: Bild: Caroline Andersson

Sara Stridsberg ger sig hän åt vansinnesrytmen

Bokmässan Mentalsjukhuset som en utopi om tillfrisknande. Sara Stridsberg återvänder i nya romanen till barndomens Beckomberga för att skriva sig fri. Ett riskabelt projekt hon ännu inte riktigt hämtat sig från.

Romanen Beckomberga – ode till min familj är en berättelse med poetiskt anslag och svagt självbiografiska stråk som utspelar sig i och runt mentalsjukhuset Beckomberga samt i Cariño i nordvästra Spanien. På dessa ödsliga platser förs samtal mellan dottern Jackie och hennes dynamiske, ständigt självmordsbenägne far Jimmie Darling. Andra centrala gestalter är mamma Lone, som sviker dottern genom att resa sin iväg, våldsamme Paul och nerviga Sabina, en av de utvalda patienter som får följa med läkaren Edvard Winterson på utlevande nattliga fester utanför murarna.

– Det framkallar alltid en obehagskänsla att det du skrivit nu finns i världen, säger Sara Stridsberg och fingrar på den inbundna boken med svart omslag som vore den ett främmande föremål.

Några minuter senare förklarar hon uppsluppet att hon hade velat att fåglar skulle flyga ut ur boken när läsaren öppnade den.

– Men det gick inte.

Vi sitter i hjärtat av Bonnierhuset, i själva styrelserummet. Här, bland orubbliga möbler och behärskade skuggor, talar vi om vikten av att trotsa tyngdlagen, utmana gravitationen: tappa fotfästet och ge sig hän. Sara Stridsbergs skrivprocess de senaste tre åren har inte minst handlat om det.

– Jag brukar tänka: att skriva en roman är som att falla handlöst. Fast utan att göra sig illa. Nu är romanen en del av min erfarenhet av Beckomberga. Jag satte mig själv på spel för att skriva den.

På vilket sätt?

– Under processen ville jag inte betrakta sjukdomen ur ett förnuftigt perspektiv, utan hänge mig åt en slags vansinnesrytm. Det kanske jag i och för sig alltid gör när jag skriver, men nu kändes det särskilt viktigt. Just för att de sjuka alltid betraktats av de friska, och det är något förödande i det.

Sara Stridsberg, vars egen far på 1980-talet var inskriven på Beckomberga, ville hellre undersöka en slags friskhet i sjukdomen.

– Som Jimmie Darlings fullständigt brutala ärlighet. Den må ju vara obekväm, men det är också något friskt i det. Som att han står på existensens kniv och inte förmår ljuga eller försköna. Jag tänker att det alltid finns stråk av sjukdom i friskheten och normaliteten också. Kanske är det farligt att vara alltför frisk.

Hur vill du annars beskriva romanens Jimmie Darling?

Jackies far, en man i 40-årsåldern som tappat fotfästet. Som drömmer om att försvinna, men ändå inte riktigt förmår göra det. Då och då ligger han med huvudet i sin hustrus gasugn. Han påverkar människor, blir lätt omtyckt och får människor att skratta. Samtidigt får han inte utlopp för den kraft han har i sig så det slår bara över i destruktivitet.

Bär han drag av din egen far?

–Ja, fast det är ju inte han. Även om det finns delar som liknar honom.

Du har, som en del av din research, nu läst oräkneliga journaler från svenska mentalsjukhus. Har du även läst din pappas?

– Jag vet inte om jag ska svara på det. Nej. Jag passar på den frågan.

Är din pappa fortfarande i livet?

–Ja, det är han, och han har gett boken sin fulla välsignelse.

Som 11-12-åring besökte Sara Stridsberg sin far på Beckomberga – ett av Europas största mentalsjukhus som under sin storhetstid inhyste tusentals vilsna själar. Allt från krigstraumatiserade poeter till dementa, syfilissjuka, narkomaner och schizofrena. Här skrev Nelly Sachs några av sina bästa dikter och här avled Sigrid Hjertén i sviterna efter en misslyckad lobotomering.

– Den yngste patienten var bara fem år, en liten pojke med syfilis.

Minns du intrycken under de första besöken?

– ”Beckis” var ett skällsord, en total skamplats. Folk föreställde sig de inskrivna som ett slags monster, och det var något monstruöst över hela platsen. Jag var aldrig särskilt förtjust i att besöka sjukhuset. För Jackie, som romanen handlar om, är det tvärtom: Allt hon vill är att vara där. Hon har ett slags mod att möta det svåra, som jag inte alls hade.

Vem är Jackie annars – och på vilket sätt påminner hon om dig?

– Jag tänker att hon är modig och vidöppen. Hennes stora fråga är om hon kan rädda Jimmie Darling. Både i nutid, som vuxen, då pappan vill simma ut i havet och ge sig av, och då hon som barn längtade efter att få följa med pappan hela vägen ner i underjorden. Den frågan har vi gemensam hon och jag: var går gränsen mellan män-niskor? Den finns med i allt jag skriver. Kan, och ska, man rädda en annan människa? Jag har inget svar på det, men jag tror att frågan kommer att löpa genom fler romaner för mig.

Romanen stärker uppfattningen att kärleken i sig en sjukdom – den stora galenskapen?

– Ja det konstaterar Jackie, och så är det väl. Inte minst kärleken till Jimmie Darling, och detta att försöka rädda någon som inte vill bli räddad.

Är det mindre skamfyllt med psykisk sjukdom i dag än då?

– Ja, nu finns det medicin som gör att människor kan fungera. Det var en av anledningarna till att mentalsjukhusen alls kunde stängas. Vi har också en mer differentierad syn på det avvikande. Du kan ha en demenssjukdom – vilket är något helt annat än att gå in i en psykos mitt i livet. Det är två helt olika tillstånd. Men en gång i tiden skulle människor med vitt skilda diagnoser bara fraktas till en plats utanför staden, en magnifik plats förvisso. Ett slott på botten av världen. En plats där de sjuka var utestängda från världen. Bortträngda.

Vad ville du mer utforska i romanen?

– Mentalsjukhuset blev mitt titthål att betrakta världen genom en stund. I en tidigare roman lånade jag Valerie Solanas blick. Men jag vet aldrig vad som ska hända i skriv-ögonblicket. Visste jag det så skulle jag nog inte skriva, för det är också otäckt ibland.

På vilket sätt har skrivandet förändrat dig?

– Den här gången har det gjort mig mer sårbar. När jag skrev Drömfakulteten var det som ett slags rus, en eufori där skratt löpte genom hela romanen. Arbetet med Darling River var mer som att drunkna i en pöl av skam. Och nu känner jag mig hudlös och blottad. Jag hoppas att jag ska skriva en ny roman snart, som försätter mig i ett annat tillstånd. Men jag har aldrig skrivit en bok som gjort mig lycklig eller lätt.

Att falla framstår i romanen som ett sätt att förstå universum?

– Ja, Sabina i romanen säger ju så och i det har jag varit väldigt inspirerad av den holländske konstnären Bas Jan Ader, som försvann på Atlanten 1975. Han lät sig falla från byggnader och träd, cyklade nerför kajkanter och var besatt av fallandet. Han kunde inte hitta något hållfast i världen förutom de fysikaliska lagarna. Tyngdlagen var till slut det enda han trodde på. Han rullade utför hustak och slog i marken. Sedan seglade han ut på havet i en liten båt och försvann. Han utsatte sig för de stora naturlagarna. Det var det enda som fanns kvar. Alla är vi rädda för att falla. Men i det ögonblicket då vi verkligen faller kanske vi förstår något väsentligt.

Var du rädd att själv dras in i sjukdom när du öppnade dig?

– Det är jag alltid när jag skriver. Jag tror att det ska sluta i någon sorts vansinne. Men skrivandet kanske snarare håller vansinnet i schack.

Är det så?

– Den franska konstnären Louise Bourgeois har sagt att Art is the guarantee of sanity och det tror jag verkligen på. Jag tror att man blir frisk av att skriva. Den här boken har fått mig att försonas med sjukdomen i oss alla. Med skräcken för att bli bortforslad, körd utanför staden och instängd i ett slott. På det sättet har boken förändrat mig mest. Jag är mindre rädd för galenskapen.

Hisnande. Sara Stridsberg ställer radikala existentiella frågor i nya romanen som tagit form under promenader i Beckomberga sjukhuspark. ”Jag vill att boken ska röra sig som en dröm eller som en underlig vätska i läsaren. Som helst inte ska förstå vad han eller hon varit med om.”

.

FAKTA: SARA STRIDBERG

Yrke: författare och dramatiker.

Född: 1972 i Solna.

Bor: i Stockholm, och om somrarna i hus på Fårö.

Familj: ja.

Karriär: Översatte 2003 Valerie Solanas SCUM-manifest till svenska. Debuterade året därpå med romanen Happy Sally. Vann Nordiska rådets litteraturpris för Drömfakulteten (2006) för sin ”febrigt vibrerande prosa”. Debuterade som dramatiker 2009 på Dramaten med Valerie Solanas ska bli president i Amerika på Dramaten. Även pjäserna Medealand och Dissekering av ett Snöfall har spelats där. Romanen Darling River nominerades till Augustpriset 2010. Två år senare kom barnboken Mamman och havet.

Inspirerad av: Marguerite Duras, Elfriede Jelinek, Sarah Kane och en rad författare från Svetlana Aleksijevitj till Birgitta Trotzig. Men lika mycket av musik, film och konst.

Aktuell: med nya romanen Beckomberga – ode till min familj. Nästa år sätter Dramaten upp hennes nyskrivna pjäs Nelly Sachs kommer aldrig till havet, också det en berättelse om Beckomberga.

Bild - 2
Mest läst