Den värsta curlingföräldern i bekantskapskretsen erkänner frankt att hon gått längre än alla andra. När hennes son var i tonåren agerade hon taxi med dygnet-runt-jour. Varenda helg körde hon runt dyngfulla ungdomar mellan festerna i tron att det i alla fall var bättre att vara invigd. När han skulle på suparesa till Kos åkte hon dit och bodde på hotellet bredvid, för att finnas där som ett (ekonomiskt) stöd. Hennes man tog på sig uppgiften att sköta pojkens skolgång. Vid sidan av sitt heltidsarbete höll han privatlektioner och konstruerade egna skolprov. Nu är pojken 23 och segar sig kvar hemma. Och det börjar bli prat om att köpa en lägenhet åt honom …
Min identitet är att jag tillhör den tuffare föräldraskolan. När en tonåring kommer hem och säger att han vill åka som utbytesstudent till Paris får jag följaktligen spel när pappan jamsar med, och börjar genast yla om ”bortskämt”.
Men bakom fasaden döljer sig en annan verklighet. Jag kan härmed avslöja att det bor två 1.90 cm långa människor i mitt hem som på sin höjd städar sina egna rum. Och inte ska de stackars ”barnen” behöva laga mat efter att ha varit i skolan eller på jobbet en hel dag. Och inte ska de bli blöta när det regnar varför det erbjuds skjuts mest hela tiden.
Bara någon enstaka gång skänker jag det märkliga en tanke, att man själv, oavsett väder, aldrig blir körd någonstans och att man faktiskt klarar av att både arbeta och laga mat. Men sekunden efter fortsätter jag enfaldigt att serva. Först häromdagen förstod jag att curlinggränsen var nådd. Sonen deklarerade att hans favoritband mirakulöst återförenats och kommer till Sverige, ”biljetterna släpps klockan tio på fredag när jag har engelska och vill du att jag ska skolka, eller?”. Det fanns helt enkelt ingen annan lösning än att avboka tandläkaren för att sitta på helspänn framför datorn. När klockan slog tio dunkade hjärtat stenhårt. Ett panikartat klickande tog fart, ackompanjerat av ivriga sms från engelskalektionen. Samma meddelande återkom hela tiden på skärmen: ”Det finns tyvärr inga lediga platser …” Ny sökning, samma svar. Ångesten rev sataniskt i bröstet. Jag formulerade sms:et som skulle få sonen att gå i bitar samtidigt som jag gjorde ett sista försök. Då skedde det som måste beskrivas som ett mirakel: de åtråvärda biljetterna dök plötsligt upp. Med svettiga fingrar fullbordade jag köpet, medveten om att lyckan när som helst skulle kunna ryckas ifrån mig. Men icke. Resten av dagen kände jag mig uppfylld på ett sätt som vida överglänser den sansade tillfredsställelse jag känt efter andra framgångar i livet. Om inte det är den totala motsatsen till ett sundhetstecken så vet jag inte.
Sara Kadefors
är författare och skriver böcker, film- och tv-manus för barn, unga och vuxna.
