Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 2

Bilder på de saknade hänger på väggen i identifieringscentret. Bild: Bild: Caroline Tibell

Sanningen skulle begravas i massgraven i Tomašica

Världen Kroppar som stelnat i skräck. Fingrar och tår som fortfarande spretar. Armar utsträckta i försvarsposition. Män som krupit ihop i fosterställning. Kanske är Tomašica den största massgrav som hittats i Bosnien. I över 20 år har den funnits här utan att någon berättat. Nu hittas kropp efter kropp, en i taget har de förts till identifieringscentret med alla bilder över de saknade. Här ska man ta reda på vilka de är, lägga pusselbitar i berättelsen om vad som hände. När och fjärran ifrån kommer nu människor hit, i hopp om att få klarhet i vilket öde som drabbat deras nära och kära. >>

Då. Sommaren 1992.

Året när sommar­lovet började tidigt. För Mirsad Duratovic.

Den 20 maj stängdes gymnasiet i Prijedor plötsligt och eleverna fick höra att betygen skulle skickas hem till dem.

En och en halv månad tidigare, 6 april 1992, hade Bosnien frigjort sig från Jugoslavien. Samma dag hade den jugoslaviska armén inlett belägringen av Sarajevo. Kort efter hade bosnienserberna tagit kontroll över Prijedor.

I norr pågick kriget i Kroatien mellan serber och kroater.

Runt om Prijedor låg omkring 70 byar utspridda, i en del bodde mest bosnienserber, i andra mest muslimer. Mirsad, som är muslim, åkte hem till byn Biscani när skolan stängdes. Där bodde han med sin familj, mamma, pappa, lillebror. Farmor, farfar, farbröder och kusiner bodde i grannhusen.

Hambarine var en annan muslimsk by i området. Den 22 maj kom beväpnade bosnienserber dit. Här skedde den första massakern. Fler skulle följa. En by i taget. Sedan anfölls staden Kozarac. Mirsad och hans familj kunde se hur röken steg upp från byarna. Men de visste inte vad som hände.

Bosnienserberna trodde att muslimerna i Biscani var beväpnade. Därför omringande man byn. I två månader levde Mirsad Duratovic och hans familj utan kontakt med omvärlden. Den 20 juli inleddes anfallet.

Det har gått mer än 21 år. Mirsad Duratovic och hans familj – frun, de två barnen och hans mamma – bor i ett hus som byggts upp exakt som det som tidigare stod där. Huset är betonggrått. Utomhus hänger tvätt som frystorkar i kylan, mot väggen står ett par slalomskidor. De flesta husen i byn har byggts upp igen. Några av tomterna är igenväxta med endast några nedbrända rester kvar av huset.

Familjen Duratovic flyttade efter några år i exil i Tyskland tillbaka till den plats där släktingarna mördades. Mirsad Duratovic visar varifrån bosnienserberna kom genom skogen fram till huset.

De vuxna muslimska männen ställdes mot en vägg. Mirsad, som var 17, hans 15-årige lillebror och hans kusiner fördes åt sidan. När männen misshandlats fördes de in i skogen.

Nu går vi dit med Mirsad. Han visar exakt var hans pappa mördades, ett 50-tal meter från det hus han bor i nu. Mirsads farmor och farfar dödades i huset nedanför. Lillebror lite längre bort på vägen. Själv fördes Mirsad till koncentrationslägret Omarska.

Tusentals människor försvann denna sommar. Deras kroppar hämtades i byarna efter att de dödats. Eller så dödades de i lägren. När Mirsad kom till koncentrationslägret Omarska förhördes han och en annan man under misshandel. Den andre mannen överlevde inte. Mirsad var fängslad under två månader i tre olika koncentrationsläger.

Efter det att lägren avslöjats av brittiska journalister släpptes han. Vid det laget vägde han 40 kilo och visste inte vart han skulle ta vägen. Utanför lägret sågs han som ett farligt vittne och kunde dödas när som helst. Han räddades av en bosnienserbisk kvinna på socialkontoret i Prijedor. Hon såg till att han kom med en karavan bort från området. Kvinnan jobbar fortfarande kvar på samma plats i Prijedor.

I åratal har det talats om att skulle finnas en massgrav i Tomašica. Gång på gång har man grävt på samma plats. Så var det en dag i augusti i fjol, en regnig dag, då några rättsantropologer åter grävde. Plötsligt kom det fram en man som ville berätta något.

– Ni gräver inte djupt nog! sa mannen, som själv varit delaktig i mördandet.

Den första kroppen hittades sju meter ner. Sedan hittades fler och fler. I oktober insåg man att graven kan vara den största som hittats i Bosnien. När snön kom i november hade omkring 470 kroppar tagits om hand.

Kropparna förs till identifieringscentret i Sanski Most, i Federationen Bosnien-Hercegovina. I en sliten fabrik ligger de i rader. Personal går omkring i vita overaller i den iskalla plåtbyggnaden.

De förvridna kropparna och de utspridda benresterna har legat gömda i över 20 år. På benen jeans, på fötterna tubsockor och gympaskor, kropparna bär t-shirts med tryck. Här och där en keps, ett läderbälte, en väska. Ingen av dessa människor har begravts med värdighet.

En av dem var Mirsads farmor.

På centret jobbar ett team med antropologer och patologer från ICMP – International commission on Missing Persons. Vi har fått tillstånd att fotografera, men inte för nära, och att intervjua, men inte att berätta vem vi pratar med. Antropologen vi får tala med har arbetat här i sju år. Tidigare har man hittat en kropp då och då, nu kommer det in kroppar varje dag från massgraven.

– Graven är stor som en fotbollsplan. Man har grävt där många gånger tidigare men inte förrän vittnet dök upp kunde vi förstå att vi måste gräva så djupt. De vi hittar nu ligger på fyra, fem och sex meters djup.

Av de första 150 kropparna som är färdigbehandlade – men ännu inte DNA-identifierade – är 95 procent män från 16 år och uppåt. Snön får grävandet att stanna av men identifieringen ska pågå hela vintern.

Trots lång erfarenhet av att ta hand om kroppar är antropologen starkt berörd.

– Kropparna visar så tydligt hur dessa personer kände när de dog. Det är inte som att analysera benbitar, här är sammanhanget så väldigt tydligt.

I entrén hänger bilder på saknade: äldre män i basker och skjorta utan slips, tanter i huckle, pappor med små barn, killar med 80-talsfrisyr och pastellfärgade skjortor, skolfoton, automatfoton, bilder från fester. Kanske ligger de där inne under ett plasttäcke.

Tomašica är en by som inte längre vill bli funnen. Nu när omvärlden förstår hur många lastbilar som måste ha kört hit för att leverera kroppar och schaktmassor. Utan att någon av byborna har avslöjat sanningen. Därför finns inte längre någon vägskylt som berättar att vi kommit till Tomašica.

Bosnienserberna i Tomašica, en by med en nedlagd gruva, utan affärer men med en kyrka, gömmer sig bakom gardinerna när vi kommer åkande. Men när vi stannar till reagerar de och ganska snart kommer en bil som stannar. Två män skriker åt oss att ge oss av, annars ska de kalla på polis.

Ur husen kommer nu de boende fram och stirrar stint på oss.

– Ni vill framställa oss som världens mest ondsinta folk! fräser en av männen.

Emsuda Mujagic är också en bosnienmuslimsk återvändare. Hon bodde i staden Kozarac, 1 mil från Prijedor, som utsattes för en regelrätt attack med granater och artilleri, direkt efter angreppet mot byn Hambarine. 7 000 människor dödades på två dagar i Kozarac och sex kroatiska byar i närheten.

Emsuda, hennes mor, hennes make och de två barnen skickades till koncentrationslägret Trnopolje. Det var ett tortyrläger dit personer som inte skulle dödas skickades. Ändå dog 30 procent av de muslimer, kroater och romer som placerades där.

När serberna insåg att Emsuda var kvinnorättsaktivist beslutades man att flytta henne till ett dödsläger. Detta blev konstigt nog hennes räddning.

En bosnienserbisk soldat som fick till uppdrag att ta hand om henne kände igen henne för att hon hade hjälpt hans syster. Han gav henne ett pass från en avliden kvinna. Tillsammans med sin familj blev hon ivägskickad till gränsen mot Kroatien och vandrade sedan i två månader genom kriget till Zagreb.

Men Emsuda var inte borta länge. Hon var den första att komma tillbaka till Kozarac, där hon sedan dess har arbetat för fred.

Hur många nära förlorade du sommaren -92?

– Vi var en stor etablerad släkt här i Kozarac. 100 personer försvann.

Emsuda Mujagic är varmt välkomnande när vi kommer på besök till hennes fredsförening. Men trots att hon har arbetat för fred så länge kan hon inte rapportera stora framgångar. Hennes beskrivning av situationen nu är djupt pessimistisk. Hon berättar om hur bosniakerna diskrimineras, att det inte finns någon som fått anställning i kommunen.

– Kriget är inte slut. Det krävs bara en gnista för att starta våldet. Den här gången blir det värre, för nu är båda sidor beväpnade.

Bild - 5
Bild - 3
Bild - 4
Bild - 1
Bild - 6
Mest läst