Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Kl%C3%A4dtork_Neapel
Neapels gränder. Precis som i den hyllade serien om vännerna Elena och Lila är handlingen i Plågsam kärlek förlagd i Neapel. Men i debutromanen finns ingen förmildrande sötma. Bild: Laila Ekstedt

Sanningen om en stad i groteskt förfall

I hyllade Elena Ferrantes debutroman är Neapel ett stinkande ångesthål där patriarkalt förtryck dikterar kvinnors livsvillkor. Lisbeth Larsson läser den råa versionen av det som senare skulle bli en internationell succé.

ROMAN

Elena Ferrante

Plågsam kärlek

Översättning: Barbro Andersson

Norstedts förlag

Alltmedan Elena Ferrantes romanserie om väninnorna Elena och Lila i Neapels fattigkvarter gjort sitt segertåg över världen och fångat stora läsarskaror även i Sverige, har hennes (om det nu är en hon, pseudonymen är ännu inte tillfredsställande knäckt) tidigare tre romaner getts ut lite under radarn. Norstedts har nu kommit till hennes debutroman, Plågsam kärlek, och även den har Neapel som spelplats. Men det är ett Neapel helt utan den förmildrande sötma som finns i väninneserien. Plågsam kärlek ter sig i långa stycken som den råa versionen, ursprunget till det som skulle bli en internationell succé.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: Elena Ferrante avrundar sin romansvit

Intrigen är enkel och kort. Den medelålders Delia som arbetat i norra Italiens underförstått mer civiliserade delar återvänder till Neapel för att begrava sin mor. Deras förhållande har under de senaste årtiondena varit distanserat, men väl i Neapel kryper modern under skinnet på Delia och hon ger sig ut på Neapels gator för att finna sanningen om hennes död. Hon hittades drunknad endast iklädd en behå av mycket god kvalitet, trots att hon vanligtvis klädde sig i lumpor.

Det hon finner är emellertid vare sig sanningen om sin mor eller sanningen om sig själv, som det står på baksidestexten, utan sanningen om en stad i groteskt förfall där bara de grova uttrycken finns kvar och där en kvinna inte kan röra sig utan att bli tafsad på i spårvagnsträngseln, upptryckt mot husfasaderna av vämjeliga män, utsatt för sexuella förslag och kallad hora.

Ångestfylld skildring av Neapel

I mestadels hällande regn genomkorsar Delia Neapel och sin barndom. Och det är inga trevliga promenader utan ångestfyllda förflyttningar i ett sönderfallet stadslandskap med gyttjiga gator där soporna flyter i rännstenarna och stanken från såväl människor som avloppsbrunnar är närmast outhärdlig.

Berättelsen hastar fram, nästan andlöst, som ville Ferrante tvinga läsaren att hålla andan inför allt detta stinkande obehag allt medan hon låter Delia andas detta Neapel med djupa andetag. Det finns en vämjelse i texten men Ferrante har gjort Delia helt införstådd. Hon väjer inte för männen. Hon tappar inte andan då hennes morbror ringen upp henne och skriker obsceniteter. Hon går med på att hennes döda mor var en hora som förtjänade att misshandlas och inte ska förlåtas för att hon lämnade sin man. Hon chockeras inte över upptäckten att en av moderns gamla beundrare har bytt fina märkeskläder (som han stulit) mot dennas använda underkläder eller att han även lagt beslag på hennes menstruationsblodiga trosor. Hon går in i det patriarkala förnedringsmaskineriet utan protester, ligger med en gammal vän utan minsta njutning och låter sig skymfas utan att ge igen.

LÄS MER: Svindande konkurrens i Ferrantes fortsättning

Gång på gång är jag beredd att överge den realistiska läsningen och tolka romanen som en historia om en kvinna som i sorgen efter sin mor går in i en psykos, men Ferrante håller hela tiden den realistiska tråden levande. Detta stinkande Neapel av patriarkalt förtryck är ingen fantasi, säger hon. Det är den råa verkligheten.

171698_13076256_o_1.png
Mest läst