Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
collage

Bild: Bildbyrån, GP

"Sanna väcker ett hopp jag för länge sedan förlorat"

Sport Det Sanna Kallur gjort i år är så imponerande att det trotsar allt förnuft. Men hon balanserar på en knivsegg där minsta felsteg gör att OS-drömmen dör - en gång för alla. Därför blir jag både lycklig och livrädd när jag följer hennes sista, osannolika comeback.

Lycklig, ja. Kan man bli något annat när man ser denna genomtrevliga, ödmjuka idrottare susa fram på löparbanorna som om det vore 2006 och inte 2016? Som om alla skador, krossade illusioner, bakslag och operationer aldrig hänt. Som om de senaste åtta åren bara var en lång mardröm hon äntligen fått vakna upp från.

OS-finalen 2008 är, tyvärr, ett oförglömligt svenskt idrottsminne. Sanna Kallur hade tidigare på året slagit världsrekordet på 60 meter häck (det står sig fortfarande) och stod på startlinjen som en av de tunga favoriterna. Nu skulle hon äntligen få till det på ett riktigt stort mästerskap, och ta revansch från den nesliga fjärdeplatsen i VM 2007.

Det vi inte visste då var att Sanna Kallur inte var sig själv. Hon hade en stressfraktur i skenbenet och en skadad lårmuskel, och har efteråt beskrivit hur panikattackerna höll henne vaken på nätterna den sommaren.

Det gick naturligtvis inte. Kallur stöp på första häcken och hulkade sig igenom en plågsam tv-intervju som fick oss alla att gråta.

”Jag håller i minst fyra år till” lovade hon då, men om hon vetat att det skulle dröja åtta år innan hon skulle få springa utan smärta igen så hade hon nog slängt spikskorna i vattengraven där och då.

Men här är vi nu. Efter att ha slagit informellt världsrekord i rehab – och dessutom fött en dotter under tiden – så springer Sanna igen. Och hon springer snabbt. Osannolikt snabbt. 7,34 på 60 meter slätt gav ett SM-guld i februari och väckte ett hopp som i alla fall jag för länge sedan hade förlorat.

Kan det verkligen gå? Kan hon verkligen bli en häcklöpare i världsklass igen? Kan hon stå på startlinjen i en OS-final?

Svaret på dessa frågor kan bara bli nej, i alla fall om man låter hjärnan bestämma. För häcklöpning är en sport som utöver snabbhet kräver perfekt tajming, råstyrka, självförtroende och innött millimeterprecision. Att Kallur ska kunna hitta allt det där – på bara några månader – det ska inte vara möjligt.

Det är därför jag är så rädd. Som den nervöst lagde pessimist jag är så är jag livrädd att hon plötsligt ska känna hur det hugger till i en muskel, att kroppen inte orkar, att drömmen dör en sista gång. Att allt ska vara över.

Sanna Kallur är tack och lov inte som jag. Hon verkar inte vara det minsta rädd. ”Jag satsar” sa hon till Skavlan och därmed till hela svenska folket, och bara det är bland det modigaste jag sett.

Skulle hon dessutom klara av alla tänkbara hinder på vägen till Rio och springa för Sverige i ännu ett OS … ja, jösses.

Då kommer i alla fall mina tårar att rinna igen.

Plus

Potentialen. Sanna Kallurs bästa tid på 100 meter häck är 12,49. Det hade, med marginal, räckt till OS-guld 2012.

Minus

Tiden. Sanna hade behövt en hel säsong av långsamt upptrappande tävling. Det hinns inte med nu. OS är knappt fem månader bort

Mest läst