Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Sanna Nielsen | Min Jul, Draken, torsdag

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Julshow

    Julshow

    Sanna Nielsen | Min Jul,

    Draken, torsdag

    Publik: 650 (av 713 platser)

    Bäst: Rösten, stämningen, och bristen på tomtar..

    Sämst: Lite för likartat tempo i flertalet låtar gör kvällen periodvis lite stillastående.

    Först en tom scen, väntande instrument. En elektrisk ljusstake som sprider sitt artificiellt flackande ljus. Lite rök. Sedan gör helproffsiga Sanna Nielsen entré i glittrig långklänning, och skapar stämning direkt med nyårsklassikern Auld lang syne. I bakgrunden glimmar en gigantisk stjärnhimmel, och på podiet har nu också bandet tagit plats. Sex instrumentalister som genom sin påtagliga talang, till Sannas fantastiska röst, lyfter en annars lätt sövande inledning. Inga tomtar och renar så långt ögat når, och när Jingle Bells väl spelas med pianisten Sebastian Robertsson vid flygeln går den i moll. Den är då insprängd som en liten detalj i Joni Mitchells finstämda låt River, som spelas efter Sanna Nielsens mellansnack om en period i livet när hon just separerat och verkligen hatade julen.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    För så är det: ärligt. Inbjudande. Intimt. Stämningsfullt. Ibland lite småtramsigt. Sanna Nielsens julfrosseri, helt enkelt. Hennes högst personliga show som ogenerat kretsar kring låtarna på albumet Min jul som sålt platina sedan det kom ut i fjol. Den maffiga musikaliska mixen framförs på ovanligt vis där julklassikerna varvas med egna och andras låtar, bland dem en hjärtskärande akustisk version av Kents Utan dina andetag.

    Innan kvällen är slut har Sanna Nielsen hunnit göra upp med den svenska julstressen – och sedan sjunga Tomten jag vill ha en riktig jul som plåster på såren – sjunga duett med Anders Glenmark och avslöja sig som den bättre rösten, och skrida som en Ljusets Drottning, till tonerna av Luciasången, längs med sidogången i den vackra biografen. Hon har beskrivit hur Kalle Moraeus bjudit på grisfötter och svartsoppa, visat bilder från sin barndoms julfirande hos mormor och morfar och gett oss en ljuvlig version av den lutherska hymnen Oh, Come, All Ye Faithful. Kort sagt: bjudit på sig själv i översvallande mått. Publiken har fått sjunga allsång till Lennons Happy Xmas (War is over) – en låt de själva önskat sig via sociala medier. Givetvis har vi också fått en svårslagen version av schlagervinnaren Undo. Ett mäktigt, om än väntat, extranummer som får hela atmosfären inne i Draken att darra av förlösta göra-slut-känslor.