Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Sanna Lenken.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Sanna Lenken: Nervös men nöjd

    I dag har göteborgsfödda Sanna Lenkens film Min lilla syster världspremiär på Göteborgs filmfestival. GP talar med en nervös regissör som är väldigt nöjd med sitt verk.

    Kan du berätta lite om filmen?

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    – Jag har hållit på med den i sex år. Den handlar om två systrar, Stella och Katja. Stella är lillasystern som precis är på väg in i tonåren. Hon har Katja som förebild och imiterar henne i mångt och mycket. En dag får hon veta att storasystern har en ätstörning, en vetskap som Katja säger att hon inte får avslöja för någon. Så Stella blir ensam om hemligheten. Filmen handlar mycket om medberoende, kan man säga. Och systerskap! Väldigt mycket systerskap.

    Sex år! Det är länge det.

    – Som tur är har jag gjort andra saker under tiden. Annars hade jag väl blivit deprimerad. 2009 började jag skriva på den, och det är en historia som jag länge har burit med mig, eftersom jag själv har erfarenheter av ätstörningar. Dessutom ville jag berätta om systrar. Det finns inte så många systerfilmer, upptäckte jag, vilket är konstigt. Det är ju den starkaste relation man kan ha. Men också systerskapet man känner med sina bästa vänner, och det hat, all kärlek och rivaliteten man upplever mellan varandra. Det handlar filmen också om. Tävlingen, varför man jämför sig.

    Hur känns det att den har blivit nominerad till bästa nordiska film på filmfestivalen?

    – Jätteroligt! Jag älskar Göteborgs filmfestival, jag är ju född i staden och har alltid gått dit. Och så tycker jag så himla mycket om Draken som jag har sett massvis med visningar på.

    – Filmen blev klar för en vecka sedan, så vi rusar rakt in i en premiär. Jag har precis kommit ur jobbubblan. Det kommer att bli riktigt läskigt att se den för första gången tillsammans med en stor publik. Ibland går det bra eftersom man har fått distans till filmen, men nu är det så snart inpå att vi är fullständigt distanslösa.

    Vad kommer du att titta efter hos publiken?

    – Jag måste erkänna att jag hatar att se mina egna filmer i en salong med andra. Jag blir så jävla nervös. Det kan bli så att jag går in i en publikdeltagares kropp och börjar känna vad jag tror att den personen känner. Helt galet. Men samtidigt är det ju fantastiskt roligt att få visa den. Så det är lite kluvet.

    Är du nöjd?

    – Ja, jag är jättenöjd. Det vore väl en himla konstig intervju om jag sa nej på den frågan, haha.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.