Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Bild: Bild: Alexander Mahmoud

Sanna Lenken går på djupet

Nöje Det blev inga guldbaggar i år för Sanna Lenken och hennes första långfilm. Men trösten kom fort, redan dagen efter galan tilldelades hon Göteborgs Stora Filmpris. Priser eller ej – regissören och manusförfattaren från Alingsås vill berätta angelägna saker som känns på riktigt. 

Sanna Lenken började gå på Göteborgs filmfestival redan som tonåring. Hon älskade att läsa programmet, bläddrade och valde omsorgsfullt ut de filmer hon skulle se. Fortfarande, inte minst som filmskapare, betyder filmfestivalen mycket för henne. De flesta av hennes filmer har visats på festivalen och hon arbetade hårt för att hinna få klart första långfilmen Min lilla syster till premiärvisningen i januari förra året. 

– Filmfestivalen är en fantastisk mötesplats. Där möts nya och gamla filmare och det är alltid så inspirerande att åka dit. Både på grund av alla man träffar och filmerna man får se, säger hon. 

Ett år efter premiären på Göteborgs filmfestival blev Min lilla syster nominerad i hela fem kategorier på Guldbaggegalan. Sanna beskriver 2015 som ett hektiskt och märkligt år. Min lilla syster vann pris på filmfestivalen i Berlin i februari och redan innan den gick upp på de svenska biograferna i september, fick hon flacka runt i världen för att prata om den. Filmen handlar om tolvåriga Stella som konfronterar sin äldre syster Katjas ätstörningsproblematik. 

I november var Sanna närmast slutkörd. Hon var trött på att snacka och trött på att inte vara hemma hos sin familj. Under terrordåden i Paris befann hon sig i Frankrike på ännu en promotionrunda. 

– När attacken skedde i Paris ställdes allt på sin spets. Jag tänkte att det är här och nu som gäller, det går inte att vänta. Finns det någonting jag som filmare kan berätta som kan förändra? 

Samtidigt menar Sanna att hon inte gör filmer för att skapa debattinlägg. Det är historien och karaktärerna som är det intressanta. 

– Men jag är övertygad om att film kan bredda och fördjupa bilden av människor och problem som de flesta inte känt till, sett eller tänkt på. För mig är det viktigt att det är angeläget, jag gör inte film bara för att underhålla eller för att film är ”kul”. Det måste finnas ett större syfte för mig annars får det vara. 

Hon vill få sin publik att känna existensberättigande, ge en röst åt de som kanske inte hörs och syns annars. Under tonåren brottades Sanna själv med ätstörningar och när hon gjorde Min lilla syster ville hon skapa vad hon kallar ”en pärla” – en film som berör på riktigt. 

– Ätstörningar handlar så mycket om vad det innebär att vara kvinna. Anledningen till att man drabbas är att man har en väldigt skev bild av vad det är att vara kvinna. I stället för att bara vara människa. 

Sanna är uppvuxen i Alingsås där hon påbörjade en karriär som skådespelare i den lokala teatergruppen Teater Lök. Efter att ha kuskat runt några år som statistansvarig för flera stora filminspelningar bestämde hon sig för att söka in till 

filmutbildningen European Film College i danska Ebeltoft. 

På skolan fanns inga rätt eller fel, inga tankar om vad som var fint eller fult. Kreativiteten bubblade. Sannas regilärare sa till henne att kvinnor inte kan regissera. 

Trots det tyckte hon om honom. Det blev hetsiga diskussioner av hans provokationer och i slutet av året erkände han att han hade haft fel. 

Skolan, med elever från hela världen som satsat allt för att komma dit, blev som en egen värld, en värld som gjorde invånarna modiga och orädda. Sanna beskriver världen som galen, men på ett ”sunt sätt”. 

Den första filmen hon gjorde i Ebeltoft var avgörande. Själv var hon scripta men hade också skrivit manus och talade om för regissören exakt vad han skulle säga till skådespelarna. Från och med den stunden kände Sanna att hon ville göra film själv, trots att det kändes både läskigare och svårare. 

– Jag började skriva jättemycket, kom på olika idéer, gjorde kortfilmer och hittade några själsfränder där på skolan. Viljan att kommunicera på något sätt har alltid funnits inom mig och det är det som är så häftigt med regin, för den sammanför allt det där. Regin är ett sätt för mig att uttrycka mig, men också ett sätt att leka med andra människor och skapa något tillsammans.

Efter året i Danmark började Sanna Lenken 2005 på Dramatiska Institutets regilinje i Stockholm. Hon försökte gå sin egen väg på en skola där det inte alltid var accepterat att sticka ut hakan. Hon poängterar att hennes intryck av skolan 

i dag är helt annorlunda. Det är friare och mer tillåtet att tänka nya tankar. Det var också där hon träffade Annika Rogell, producenten hon fortfarande arbetar tillsammans med. 

Vilken sorts filmer hon ville göra var inte så tydligt i början. Hon ville få ur sig en massa galenskaper och dessa tidiga, ganska absurda filmer är väldigt annorlunda jämfört med de filmer hon gjort de senaste åren. Sanna var påverkad av Roy Anderssons filmskapande och av teatern, hon tyckte om att bygga kulisser och skapa låtsasvärldar. Nu jobbar hon med realism, är närmast besatt av intimitet och att få det så “naket” som möjligt. Det personliga avtrycket är viktigt. 

– Jag vill ha äkta känslor och värme i mina filmer och skapa kontakt genom att förmedla att människorna i filmen kan vara du och jag. Under arbetet med Min lilla syster var det viktigt för mig att de två systrarna skulle få vara människor, inga stereotyper. De skulle få ha alla egenskaper som människor har, vara glada, vackra, fula, elaka, ledsna, roliga.

Trots nomineringar i fem kategorier på årets Guldbaggegala blev det inga priser för Min lilla syster. 

– Det var en jättetråkig känsla och även om jag inte trodde vi skulle vinna i alla våra kategorier så hoppades jag på åtminstone en. Det kändes snopet. Men jag tänkte på Roy förra året och då kändes det bättre. Jag är bland tunga förlorare. 

Hon syftar på Roy Andersson som trots drivor av nomineringar för filmen En duva satt på en gren och funderade på tillvaron blev utan pris på galan 2015. 

– Men många som vann i år var verkligen värdiga vinnare, de flesta är mina vänner som jag sett slita med sina filmer under året precis som jag. Så jag var inte bitter över deras priser. Mest över att själv vara helt tomhänt!

Besvikelsen över de missade guldbaggarna blev dock kortvarig. Dagen efter galan tilldelades Sanna Göteborgs Stora Filmpris. Priset på 50 000 kronor delades ut av Göteborgs stad på invigningen av årets filmfestival. 

– Jag blev otroligt glad för det, särskilt när jag fick beskedet mitt i deppet efter galan.  

Just nu längtar Sanna Lenken efter ro och rutiner. Det behövs för att hon ska hinna skriva på långfilmsmanuset som låg vilande hela förra året, det om moderskap, olycklig kärlek och kackerlackor. Till hösten ska hon spela in en kortfilm, en än så länge hemlig sådan. 

– Att få priser, nomineringar och fina recensioner är en kort lycka som tyvärr försvinner snabbt. Jag är tacksam över allt jag fått uppleva men jag blir inte en bättre regissör. Snarare tror jag att för mycket uppmärksamhet kan ta bort fokus från det jag helst ägnar mig åt – att göra film.

Sanna Karin Lenken

Ålder: 37 år. 

Bor: Stockholm. 

Familj: Pojkvän och treårig dotter. 

Förebilder: Hennes vänner och kollegor. 

Bakgrund: Utbildad på Dramatiska institutet och på European Film College i danska Ebeltoft. Jobbade redan innan dess med rollsättning och produktion inom teatern. Regisserade dramat Dubbelliv för SVT 2010-2012. Kortfilmen Äta lunch Guldbaggenominerades 2013. 

Aktuell: Vinnare av Göteborgs Stora Filmpris 2016.

Tre inspiratörer

Annika Rogell 

- producent

”Hon är min producent och vän och vi har jobbat ihop i snart tio år. Tror vi gjorde vår första kortfilm 2006. Hon är en modig, sann och en envis vinnarskalle. Den besatthet över våra jobb som vi känner är väldigt härlig att dela. Hennes hårda omdöme och ärliga smak betyder mycket för mig.” 

Sabine Timoteo 

- skådespelare

”Jag såg filmen Den fria viljan i år, den är tio år gammal men jag fick den rekommenderad av min tyske fotograf. Filmen är så enormt personlig, intim och fruktansvärt mörk. Att gå så långt som Sabine Timoteo och filmen går, det är en riktlinje för mig som regissör.” 

Abdellatif Kechiche 

- regissör

”Jag har aldrig fulgråtit så mycket under en film som under Blå är den varmaste färgen. Kechiche lyckades fånga livet och den gick rakt in i mig. Så vill jag också göra film. Även filmen Couscous är en stor inspiration.” 

Mest läst