30-åriga Amanda Kernell skriver in sig i filmhistorien med sin första långfilm, vars visuella kraft och genialitet tål att jämföras med mästerverk som Jane Campions Pianot.
Framförallt är Sameblod en svidande stark uppgörelse med den svenska rasbiologin.
Påtagligt inifrånperspektiv
Aldrig förut har samernas situation i 1930-talets Sverige belysts så här effektivt och engagerande på vita duken, med påtagligt inifrånperspektiv. Nerven i berättelsen finns med från första stund, medan vi undrar över den äldre Elle-Marjas motvilja och, som det verkar, närmast avsky inför sin samiska släkt på systerns begravning. Kunde hon inte bjuda till lite mer? Är inte hennes beteende i själva verket rasistiskt? Men snart ska vi bli varse varför hon agerar som hon gör, och samtidigt inse hur lätt det är att döma en annan människa utan vetskap om bevekelsegrunderna för hennes handlande.
Amanda Kernell kommer från en renskötarfamilj, är uppvuxen i Umeå och utbildad på Danska filmskolan i Köpenhamn. Hon släpper aldrig taget om sina rollfigurer utan låter dem i stället bli befriande mänskliga, komplexa och ambivalenta, medan berättelsen elegant rör sig mellan dåtid och nutid.
Humor, värme, intimitet – ingenting saknas i dramat vars detaljskärpa laddar scen efter scen.
Lär sig anpassa sig
Inför åsynen av barnbarnet iförd samedräkt får Elle-Marja nog. Hon vill åka hem, absolut inte tillbringa natten hos systerns familj. Då tar hon hellre in på hotell.
Där, i matsalen, håller hon med svenskarna när de retar sig på renskötarnas skränande snöskotrar. Men i minnet färdas hon till Norra Storfjället där hon som 14-åring hjälper lillasyster Njenna att märka en ren. Snart skickas även lillasyster motvilligt iväg till den samiska internatskolan där Elle Marja redan lärt sig att anpassa sig efter frökens stränga regler: Inte prata samiska. Inte jojka. Göra så lite väsen av sig som möjligt. Göra sig osynlig, när traktens grabbgäng skriker "lappjävel". Sjunga "ett litet fattigt barn jag är" med ett leende på läpparna.
Elle-Marja som har läshuvud är frökens favorit. När klassen får finbesök från Uppsala är det hon som får hålla tal på fläckfri svenska. Men stoltheten övergår i skam, när besökarna från Uppsala tar fram sina instrument och börjar mäta elevernas skallform för rasbiologisk katalogisering. Fröken tvingar Elle Marja att "föregå med gott exempel" genom att ta av sig kläderna och bli fotograferad naken av främmande män som betraktar henne som ett djur.
Kamerablixtarna svider som piskrapp. De övergrepp Elle Marja utsätts för blir ett våld som växer och inte går att värja sig emot. Inte konstigt att hon längtar bort. På dansbanan iförd en stulen klänning väntar en ny värld av jazzmusik och en smak av frihet. Dansen och flörten med Niklas från Uppsala är löftesrik.
När fröken med infernalisk elakhet grusar Elle Marjas förhoppningar om att läsa vidare i Uppsala rymmer hon. Klassresan märks i varje por då Elle Marja kliver in i Niklas föräldrars patriciervilla.
Vikten av en vitbok för samer
Sameblod för tankarna till tematiskt liknande litterära skildringar från Katarina Taikons klassiker Katitzi till Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam.
Lene Cecilia Sparrock och Maj-Doris Rimpi gör storartade porträtt av Elle Marja i olika åldrar. Sameblod borde vara obligatorisk för alla svenska skolbarn att se, och förklarar på bästa sätt varför regeringen snarast borde initiera en vitbok för samer.
Titta också på:
I will always love you Kingen (Amanda Kernell, 2017)
Mustang (Deniz Gamze Ergüven, 2016)
Pianot (Jane Campion, 1993)
