När det är viktigare att ta bilder av en olycka än att hjälpa till, när de allra flesta vänder sig bort när räddningstjänsten behöver hjälp att leta efter en misstänkt drunknad, när vi inte bryr oss om att hjälpa andra i nöd. Då har det gått för långt.
Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se
Vi läser allt oftare om människor som – när liv är i fara – filmar, fotograferar eller hindrar räddningsarbetet. Polis, räddningstjänst och ambulanspersonal vittnar allt oftare om detta fenomen. Exemplen är många:
- Ambulanshelikoptern som inte kunde landa vid drunkningsolyckan då strandgästerna var fullt upptagna med att filma med sina mobiler.
- Badgäster som inte ställde upp på att söka efter en befarat drunknad femåring.
- En förtvivlad människa som hoppat framför tåget, som blev filmad i stället för att få hjälp – eller bara få ett tröstande ord.
Jag vill inte tro att det är en fråga om bristande empati eller avsaknad av omsorg om en utsatt medmänniska. Snarare är det en brist på kunskap och tillit till sin egen förmåga som leder till villrådigheten. Min erfarenhet från frivilligrörelsen är att alla kan och vill göra skillnad – men för det krävs rätt verktyg; utbildning. Åtskilliga är de exempel där våra medlemmar aktivt tar ett steg framåt för att hjälpa till vid olyckor – inte minst gäller det Försvarsutbildarnas alla duktiga ungdomar, som i sin verksamhet har värdegrundsfrågor och sjukvårdsutbildning på programmet.
Första hjälpen
I höst kommer regeringen att tillsätta en pliktutredning. Den kommer förhoppningsvis att få ett bredare direktiv än att bara lösa försvarsmaktens problem med personalförsörjning.
Det finns ett behov av att hantera hela samhällets försvar – totalförsvaret – men också att öka kunskapen om första hjälpen och därmed omsorgen om varandra och den enskildes säkerhet. Samhällets säkerhet börjar i det lilla. Alla borde få möjlighet att utbildas för att hjälpa till vid kriser.
Det gamla pliktsystemet skapade krigsförband, men tillförde även många andra positiva samhällseffekter. Men att återgå till gårdagens plikt är inte lösningen för att motverka dagens bristande samhällsengagemang och fotogamning vid olyckor. Det är heller inte svaret på de nya hot och risker vårt samhälle står inför.
Stor och outnyttjad resurs
Historiskt har vi frivilliga försvarsorganisationer inriktats mot att rekrytera och utbilda mot försvarsmaktens och samhällets krisberedskaps behov av frivilligpersonal. Men dessa avtal rör enbart en del av de totalt nästan 400 000 medlemmar som sökt sig till frivilligheten för ett fördjupat samhällsengagemang.
Här finns en stor, outnyttjad resurs. Vi frivilliga försvarsorganisationer finns här och nu – långt innan en pliktutrednings framtid. Den resurs vi utgör bidrar med kunskap, förmåga och våra medlemmars tid, men kan nyttjas mer aktivt. För det behövs politiska prioriteringar och beslut. Vårt system kan, med rätt resurser, skalas upp till att omfatta fler.
Ett nytt pliktsystem behöver därför dra nytta av fördelarna med både plikt och frivilliga. Även om huvudsyftet med utredningen inte är att ge svar på hur medborgare ska agera vid olyckor eller andra allvarliga händelser bör det inkluderas. Det är vår spetskompetens och därmed kan vi 18 olika frivilliga försvarsorganisationer från Försvarsutbildarna till Röda Korset och Blå Stjärnan bidra till ett säkrare – och mer medmänskligt – samhälle.
Ta vara på engagemanget
Vi är vana vid att strukturerat och i organiserad form genomföra utbildningar till stöd för försvarsmakten och samhällets krisberedskap. För oss är det självklart att möta människors olika möjligheter till engagemang. Ett engagemang som behöver anpassas till den frivilliges livspussel och genomföras när det är möjligt. Inte tvärtom. Pliktutredningen behöver väga in dessa fantastiska människor som ger av sin lediga tid – kvällar, helger och semesterdagar.
Vi är beredda att ta vårt ansvar här och nu. Vid svåra påfrestningar, i ett försämrat omvärldsläge, men också för att vara en del av att vända den utveckling vi kunnat följa i media den senaste tiden. Våra medlemmar har inte bara utbildning i att hantera hjärtstopp, stroke eller drunkningsolyckor – vi agerar.
Vilket samhälle vill vi ha?
Bengt Sandström
generalsekreterare Försvarsutbildarna
Läs också: Susanna Birgersson: Någon drunknar och du filmar
