Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1
Arne (Lennart Jähkel) och Lena (Frida Hallgren) i Så ock på Jorden.

Så ock på jorden

Drama

Drama

Så ock på jorden

Regi: Kay Pollak

Med: Frida Hallgren, Niklas Falk, Lennart Jähkel, Jakob Oftebro, Ylva Lööf, Thomas Hanzon, Björn Bengtsson och Björn Granath

Sverige, 2015 (134 min)

"Öppna ditt hjärta!", "Välj glädjen!" "Du kan om du vill!" Jag kan riktigt höra regissören predika i scen efter scen, i denna film som mest av allt liknar illustrationerna till ett nyandligt föredrag mot Jantelagen, för en bättre självkänsla. Mot ondska, intolerans och exkludering, för egen inre kraft, järnvilja och heterosexuell tvåsamhet.

Filmens budskap är omöjligt att undgå, men berättelsen framförs med betydligt mer emfas än finess.

Läs också: Kay Pollak ger uppföljaren åt folket

När Kay Pollak nu – efter elva år – gör en uppföljare till sin formidabla publiksuccé Så som i himmelen är resultatet minst lika extatiskt och melodramatiskt. Berättelsen tar vid där den förra slutade och vi återser Frida Hallgren i paradrollen som Lena, kassörska och oskolad sångtalang. I förra filmen blev hon passionerat förälskad i dirigenten Daniel, som återvände till sin hemby i Norrland och tog sig an kyrkokören.

Nu, nio månader senare, är Daniel död och Lena höggravid.

På krogen påbörjar hon ett brev till Daniel, sitt ofödda barns far, innan det är dags att inta scenen. Knappt har hon stampat igång takten och sjungit "Tonight we're gonna' have a country party" förrän vattnet går och full kalabalik utbyter. Ute är det snöstorm. Männen är handfallna. Det är arton mil till BB. Bilen har frusit fast. Lena pendlar närmast bi-polärt mellan skratt och gråt, blir misshandlad och kränkt, insisterar mitt i alltihopa ändå på att rädda den försupne prästen Stig ur en snödriva på hemvägen. Så blir det också han som får förlösa barnet, och sensmoralen är tydlig. Fördöm ingen! Därtill är vi människor alltför komplexa. Vi tenderar att blomma ut om vi tillåts vara oss själva. Vissna om vi ständigt stukas, föraktas och knäcks.

"Let love in" som Lenny Kravitz sjunger.

Lena, den sekulariserade samariten, kämpar för att göra kyrkan till en angelägen plats för fler än de närmast sörjande. Men vad är det egentligen för en kyrka? I Kay och hustrun Carin Pollaks manus framstår den som så reaktionär att dess värdegrund måste ha formulerats innan upplysningstiden.

När Lena får förtroendet att leda kyrkokören inför en tv-sänd mässa, möter hon minst lika starkt motstånd som tidigare Daniel. För vem är väl hon att tolka Händels Messias? Detta storverk.

Lena är en impulsiv sanningssägare, hon ger sig aldrig. Hon är frimodig, rättfram, skicklig, charmig. Därför lyckas hon. Ändå verkar inte ens superkvinna kunna förverkliga sig annat än genom en man.

Så ock på jorden är plump, saknar nerv och brottas med trovärdighetsproblem parat med gigantiskt överspel. Församlingen blir till skruvade karikatyrer: den bittra martyren, den intellektuellt funktionsnedsatte, paragrafryttaren, tonårstjejen med självskadebeteende. Psykologiskt platta som pappersdockor bidrar dessa personlighetstyper inte direkt till att lyfta gestaltningen.

I en narcissistisk tid, då mörka politiska krafter formerar sig i Europa, kan budskap om tolerans och kärlek visserligen inte predikas högt nog. Som film betraktad är Så ock på jorden ändå ett beklagligt haveri.

.

Titta hellre på:
Änglagård (Colin Nutley, 1992)
Masjävlar (Maria Blom, 2004)
Smala Sussie (Ulf Malmros, 2003)

Mest läst