Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1
Erfarenheterna från såväl Island som USA och fler länder visar att när fiskarna kollektivt äger resurserna får de ett helt annat intresse av att förvalta bestånden för framtiden. De vill även själva anställa de biologer de tidigare motarbetat och själva beivra brott mot fiskebestämmelserna, skriver Thomas Sterner.

Så kan vi sluta såga av grenen vi sitter på

Glädjande nog finns forskningsresultat som visar att människor kan samarbeta för att rädda en gemensam resurs om bara de rätta reglerna och möjligheter att straffa dem som bryter mot reglerna finns på plats, skriver miljöekonom Thomas Sterner.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

När jag var liten fanns det så gott om fisk i Bohuslän att föräldrarna kunde sätta på potatisen och säga till ungarna att springa ner till bryggan och fiska. I dag har vi bara ett par procent kvar av våra ursprungliga bestånd av torsk med flera arter. Var detta oundvikligt?

Nej, enligt Elinor Ostrom, statsvetare som fick Nobels ekonomipris i fjol, kan människor som gemensamt sköter naturresurser ofta finna sätt att göra det långsiktigt hållbart genom att utveckla egna regler. Det förutsätter att brukarna har hela bestämmanderätten.

Så är ju långtifrån fallet på Västkusten där beslut fattas av en mängd olika instanser, från fiskare ända upp till EU:s ministrar. Ofta blir det dåliga beslut eftersom ingen tar ett helhetsansvar. Men vi kunde lika gärna haft ett större bestånd och varje år fått större fångster. Vi kunde ha njutit av ett levande hav. Vi har ett sådant bestånd mitt i Öresund, där det råder trålförbud. Också på Island, där man använder överlåtbara fiskekvoter, är fisket hållbart .

Situationen är liknande för jordens klimatsystem. Också atmosfärens förmåga att ta hand om våra utsläpp kan ses som en resurs som vi håller på att förbruka i allt för hög takt, och återigen har vi samma paradox: Mänskligheten skulle kunna leva gott med lägre utsläpp om vi ställde om vårt energisystem och minskade kraftigt på ineffektivitet och slöseri. De globala kostnaderna skulle i det stora hela vara måttliga – men vi kommer inte överens i Köpenhamn eller i Cancún om hur kostnaderna ska fördelas och därför ser det rätt mörkt ut.

En spännande tid

Vi miljöekonomer forskar om orsakerna till att vi sågar av den gren vi sitter på – och vilka mekanismer eller styrmedel som skulle kunna rätta till situationen.

Det är en spännande tid inom ekonomisk forskning som nu breddar sig mot andra beteende- och samhällsvetenskaper. Vi har kastat ut homo economicus som var som en skyltdocka: man kunde ana hur vissa plagg skulle passa men den saknar liv och själ. Homo economicus var en beräknande och självisk ensamvarg som enbart maximerade sin egen nytta – men människor har ju visioner, passion, solidaritet, avund och många andra komplexa egenskaper som formar vårt samspel i grupp.

Forskning har ofta sina lustfyllda stunder. Jag hörde häromdagen Elinor Ostrom beskriva glädjen när hon motbevisade, i laboratorieexperiment, den gamla sanningen att människor inte kan samarbeta för att rädda en gemensam resurs utan att vara själviska. Förmågan till samarbete visar sig enligt Ostroms resultat bero på exempelvis kommunikation, informationsflöden, och möjligheten att utforma demokratiska regler för samarbete och för att straffa dem som inte samarbetar.

Troligen har det naturliga urvalet gynnat de samhällen där man samarbetat och troligen har vårt psyke särskilt lärt sig urskilja vilka människor vi kan lita på och samarbeta med. Sådant har haft överlevnadsvärde. Däremot är vi kanske inte utrustade för att möta klimatförändringar som vi inte kan förnimma med våra sinnen och vars riktigt svåra konsekvenser tar hundra år att visa sig.

Vi ekonomer försöker i dag bättre förstå handlingar som utförs av individer, små grupper och hela samhällen. Ekonomin utvecklas och det bör våra samhällsinstitutioner också göra så att vi bättre kan förvalta naturresurser.

Några exempel på vad miljöekonomer arbetar med:

Hur påverkar rättvisa och fördelningsfrågor förutsättningarna för internationella avtal och människors betalningsvilja för klimatåtgärder?

Vi har funnit att människors betalningsvilja i Kina och i USA inte enbart beror på hur angelägen klimatfrågan upplevs utan även av hur rättvis eller orättvis de tycker att fördelningen av betalningsbördan är. En princip kunde vara att alla länder skulle minska sina utsläpp med samma procenttal. Då skulle USA få 16 procent av jordens totala utsläppsrättigheter medan Indien skulle få 4 procent. En annan princip är att varje människa på jorden har lika stor rätt att släppa ut växthusgaser. Då skulle USA få 4 procent medan Indien skulle få 16 procent av jordens totala utsläppsrättigheter. Det är lätt att inse att Indien föredrar den sistnämnda principen och USA den förstnämnda.

Miljarder dollar i potten

Striden om fördelningsprincipen blir värd hundratals miljarder dollar. Med så stora summor på spel är det klart att förhandlingarna drar ut på tiden. Problemet är bara att vi inte har så mycket tid: för att nå målet om att den globala medeltemperaturen inte får öka mer än två grader jämfört med förindustriell tid borde vi börja minska utsläppen omedelbart. Men inget land tjänar själviskt på att gå före innan ett globalt avtal är klart. Alltså spelar vi ett chicken race i Cancún. (Ett regelrätt chicken race består av två bilister som kör snabbt mot varandra för att se vem som väjer först).

Varför är det i vissa länder så kompakt motstånd mot bränsleskatter – ett rationellt och effektivt styrmedel som dämpar våra fossila utsläpp? Drabbar dessa skatter de fattiga mest?

Jag lägger just sista handen vid en bok där ett tjugotal kolleger med mig har studerat denna fråga och visat att i de flesta länder är bränsleskatter antingen tämligen neutrala (som i Europa) eller faktiskt progressiva. Särskilt i fattiga länder som Indien eller många länder i Afrika är bensinskatten i det närmaste en lyxskatt. För de fattiga är det mycket bättre att staten skaffar sina intäkter genom en bensinskatt, än genom exempelvis moms.

Kan man alltid lämna över naturresurser till brukarna, till exempel fiskeresurserna till den fiskekår som är ansvarig för utfiskningen? Och i så fall under vilka villkor?

Ett mycket försiktigt ja – erfarenheterna från såväl Island som USA och fler länder visar att när fiskarna kollektivt äger resurserna får de ett helt annat intresse av att förvalta bestånden för framtiden och de vill själva anställa de biologer de tidigare motarbetat och själva beivra brott mot fiskebestämmelser. Men att utforma reglerna och bestämmelserna i detalj är ingen enkel uppgift. Och när det gäller skärgården måste man dessutom reglera husbehovs- och fritidsfisket.

Thomas Sterner

professor i miljöekonomi

Handelshögskolan, Göteborgs universitet

Bild - 2
Mest läst