Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

"Sättet som var det viktiga"

Krisen är över. Mot AIK både ville och kunde Blåvitt.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Alla vet ju vad kosmetika är, vad det används till, att dölja skavanker, att göra bäraren vackrare, att lyfta fram vissa detaljer.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Blåvitt smetade på rejält igår.

Det var: Nu skiter vi i gräset och kör bara.

Så 4–0 mot AIK är ljuvligt och behövligt, att då 1–0-målet var en skänk från allsvenskans mest utskällde målvakt, Thomas Olssons 2–0-mål ett resultat av ett försvar som jag egentligen skulle vilja beskriva som något ur Keystone Cops, men jag misstänker att jämförelsen är för udda, så det får bli Cirkus Benneweis, det spelar inte så stor roll.

Det var poängen, målen och sättet som var det viktiga.

***

Det går nästan alltid att räkna med gåvor i allsvenskan. Det kan vara billiga straffar, snedstudsar, felpassningar eller en målvakt som får stora darren och krockar med en egen försvarare.

Det gäller att ta emot den också. Det gjorde Thomas Olsson. Målet var öppet. Nästan. Men bollen måste ändå dit. Olsson tryckte in den högt.

***

Det är sådant som krisande lag ber böner om. Knäpper händerna mot himlen och äskar om ett ledningsmål, lite andrum och respit.

Blåvitt fick det men respiten kan bli en belastning också, allt är möjligt för lag i kris, när klockan går mot 60 spelade minuter, börjar tankarna på att 1–0-ledningen behöver skyddstillsyn.

IFK Göteborg gick inte i den fällan och det är yttersta beviset på att framtiden i ljus, att det är sunda själar i starka kroppar. De malde bara på, tuggade sönder AIK, där tillståndet inte är lika sunt.

***

Nye AIK-tränaren Wesströms idé var tre centrala mittfältare i första halvlek. Kevin Walker gjorde det bra, de två andra mindre lyckade och längst fram fanns ingenting.

Eller nja, jo där var Flavio och hans landsman Clecio.

Brassar kan också vara kosmetika. Eller matchvinnare, spelare som gör laget starkare och omgivningen bättre.

Clecio är AIK:s senaste förvärv. Faktiskt något av det sämsta jag har sett.

Minns ni videojuggarna? Hammarbys misslyckade förstärkningar.

AIK kan ha tagit det ett steg till. Björn Wesström, sportchef då beslutet fattades, tränare nu, kan omöjligt ha sett rörliga bilder på Clecio.

Kan han möjligen vara allsvenskans förste faxbrasse?

***

Clecio försvann i paus, Wesström tyckte han var ok, det vra väl en nödlögn.

Walker fick en ny position högre upp och så försvann han.

Olsson och Rehn hade också några nya idéer, nödda och tvungna på grund av Selakovics avstängning, att Gustav Svensson hamnade på bänken hade dock en annan förklaring.

Jag kan inte ge den, möjligen var det ett resultat av sökandet efter en lösning.

Det blev rätt bra.

Sebastian Eriksson for omkring som vilding under den första halvleken.

Jakob Johansson gjorde en strålande insats i sin del av den gräslösa världen och in från vänster och kylan kom Elmar Bjarnason och gjorde det bra.

Thomas Olsson såg ut att ligga fel, allt för långt ner för att kunna ge det rätta understödet framåt.

Men det blev rätt det också.

Det var en skön majkväll, det var vår med sommar i luften, det var visserligen ett eländigt AIK, ett mästarlag i spillror men det behöver inte man inte grubbla över på Kamratgården.

***

Gamla Ullevis gräs är ju som det är. Henrik Larsson skulle inte ens rasta sina hundar där.

Undrar om den duger för monstertruckar ens?