Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1
Ett scenario med fortsatta ryska framsteg på marken, utan fullskalig invasion, kommer också att innebära ett scenario utan omfattande ekonomiska sanktioner. Många skulle säkert hälsa detta med glädje. Men priset kommer i stället att behöva betalas i form av en ny europeisk säkerhetsordning, där Ryssland ges rätt att rita om gränser och att krossa regeringar efter behag, skriver debattören.

Ryssland överlägset i maktspelet om Ukraina

Kommer Ryssland att lyckas knäcka Ukraina utan militär invasion? Svaret på denna fråga har avgörande betydelse för den europeiska säkerhetsordningen, skriver professor Stefan Hedlund.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Den ryska krigsmaktens uppladdning längs Ukrainas östra gräns har länge varit i fokus. Allt mer pekar dock på att dessa trupper inte kommer att behöva korsa gränsen. Som varje schackspelare vet är ett hot alltid mera effektivt än dess verkställelse. Och ryssar är mästerliga schackspelare.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Detta skall förvisso inte tolkas som att Kreml kommer att kunna svära sig fritt från anklagelser om väpnad aggression. Så snart operationen på Krim var avslutad gav man upp hyckleriet om att de maskerade män som tog kontroll över ukrainska anläggningar skulle varit lokala självförsvarsstyrkor. President Putin har hyllat den ryska krigsmakten för en väl genomförd operation. Och mönstret från Krim upprepas nu i östra Ukraina.

Det kan inte råda någon tvekan om att Ryssland är skyldigt till allvarliga brott mot internationell rätt. Man har illegalt annekterat en del av en grannstat, och ryska specialstyrkor opererar tveklöst i östra Ukraina.

Markinvasion?

Den avgörande frågan förblir dock om Moskva faktiskt kommer att beordra den markinvasion man uppenbarligen är förberedd för, och som Nato upprepade gånger har varnat för. På måndagen försäkrade Rysslands försvarsminister Sergej Sjoigu än en gång sin amerikanske kollega Chuck Hagel att man inte har för avsikt att gå över gränsen. Trovärdigheten i detta löfte är tämligen hög. Anledningen är inte att Kreml skulle frukta sanktioner från väst, eller att man skulle dra sig för blodspillan. Vi måste kallt räkna med att om en invasion upplevs som nödvändig så kommer den att genomföras.

Men kommer det faktiskt att bli nödvändigt? Det konfliktmönster som har utvecklats sedan maskerade män började ockupera byggnader i Donetsk, Luhansk och Charkiv antyder att allt ändå kommer att gå Rysslands väg. Anledningen är att den ukrainska regeringen är så försvagad att den inte kan samla landet till försvar.

Rysslands gradvisa upptrappning har utgått ifrån två premisser. Den första är att motståndet i väst mot införande av kraftfulla sanktioner är så stort att politiska ledare kommer att gripa efter varje halmstrå som gör det möjligt att skjuta frågan framåt. Och för varje dag som går lyckas pro-ryska styrkor ta kontroll över ännu ett stycke land. Både Donetsk och Luhansk har nu utropats till folkrepubliker. Den andra premissen är att regeringen i Kiev på samma vis in i det sista kommer att dra sig för att ta till våld. Och för varje gång det visar sig att tidsgränser och hotelser om en kraftfull anti-terror operation är utan substans kommer dess trovärdighet att urgrävas ytterligare.

Så länge allt på detta vis fortsätter att gå Rysslands väg finns ingen anledning att eskalera genom att beordra invasion. Ett sådant steg skulle vara så pass dramatiskt att det sannolikt skulle tvinga väst till kraftfulla motåtgärder. Bättre då att fortsätta med begränsade operationer av styrkor vars identitet man kan säga sig vara omedveten om.

Anklagelser om att reguljära ryska trupper opererar inne i Ukraina kan lätt överdrivas. Sannolikt rör det sig ännu om relativt små förband av specialstyrkor, vars funktion främst är att leda och samordna. En allt viktigare roll spelas av ukrainska poliser, säkerhetsstyrkor och reguljär militär trupp som byter sida.

I kampen om tolkningsföreträde är detta en viktig seger för den ryska sidan. Om det faktiskt skulle gå till omfattande konfrontationer med stor blodspillan kan Kreml, inte utan trovärdighet, hävda att det faktiskt rör sig om ett inbördeskrig i Ukraina, just den utveckling man sedan länge varnat för och som man nu kommer att hålla väst ansvarigt för.

Fatala misstag

En viktig del av förklaringen till att regeringen i Kiev har så svårt att hävda det egna landets suveränitet ligger förvisso i att den ryska sidan är så militärt överlägsen. Men vi får inte blunda för att man också har begått ett antal fatala misstag, vars konsekvenser nu börjar bli tydliga.

Först och främst är att den nya regering som bildades i kölvattnet av blodbadet på Maidan i Kiev i februari alls inte var den nationella samlingsregering Ryssland och EU hade kommit överens om att stödja. Det blev i stället en regering med stark representation av extrema nationalister med fotfäste i västra Ukraina.

Ett av de första steg denna regering tog var dessutom att driva den sittande presidenten Viktor Janukovytj i landsflykt. Det må ha givit oppositionsrörelsen en tillfällig glädje att störta en diktator. Men i historieböckerna kommer detta beslut sannolikt att minnas som helt förödande. Med dessa två steg hade man krattat manegen för Rysslands intervention.

Nästa fatala steg var att besluta om upplösning av Berkut, den nationella säkerhetsstyrka som hölls ensamt ansvarig för blodbadet på Maidan. Dessa styrkor var till för att bekämpa terror i stadsmiljö. De hade verkligen behövts idag. Tankarna går här osökt till hur USA efter invasionen av Irak upplöste den irakiska armén, ett beslut man sedan fick bittert ångra.

Man kan förvisso hävda att upplösningen av Berkut var ett nödvändigt steg, då regeringen inte kunde lita på att dessa styrkor skulle förbli lojala. Men det är ett tveksamt argument. Många av dem som tidigare tjänstgjort i Berkut finns nu sannolikt på den pro-ryska sidan, utan att ens ha ställts inför något test på sin lojalitet.

Ny säkerhetsordning

Det kanske allvarligaste politiska misstag regeringen i Kiev har begått är dock att man visat så litet intresse för att tala till befolkningen i landets östra och södra delar. Den tydligt nationalistiska agendan har gjort det lätt för rysk propaganda att måla upp denna regering som illegitim. Det pris man nu får betala är att gradvis förlora greppet, över landsdelar man inte brytt sig om att söka integrera.

Ett scenario med fortsatta ryska framsteg på marken, utan fullskalig invasion, kommer också att innebära ett scenario utan omfattande ekonomiska sanktioner. Många skulle säkert hälsa detta med glädje. Men priset kommer i stället att behöva betalas i form av en ny europeisk säkerhetsordning, där Ryssland ges rätt att rita om gränser och att krossa regeringar efter behag.

Den bistra sanningen är att Ryssland som maktspelare är skyhögt överlägsen väst, vars politiska ledare ännu inte tycks förmögna att till fullo inse vad som sker. Som det uttryckts av en kollega: Ryssland spelar schack och Väst spelar kula. Konsekvenserna kan inte bli annat än förfärande.

Stefan Hedlund

professor och Research Director, Uppsala Center for Russian Studies

Bild - 2
Mest läst