Det är en stor konst att kunna skildra en söndersplittrad värld. Men det är en ännu större konst att göra det samtidigt som man försöker sy ihop den igen. Det är precis denna dubbla rörelse som Kim Thúy lyckas frammana i romanen Ru som är lika eterisk som de dimhöljda bergskullarna som figurerar på dess framsida. Kim Thúy rymde från Vietnam 1978 då hon bara var tio år och kom till Kanada. Ru är en ömsom stormande, ömsom rofylld skildring av det efterlämnade känslolandskapet, detta land som ”inte längre är en plats utan en vaggvisa”, resan genom ett vatten som sammansmält med himlen och det abrupta mötet med det nya landet där läkarna drar ned byxorna på henne för att fastställa könet, istället för att fråga.
Det bästa vore att glömma allt, att låta sig vaggas till sömns. Men Kim Thúy minns. Hon minns de fyrverkerisprakande missilerna och raketerna, soldaterna som sköt ner en pojke som delade ut revolutionslappar, hon minns en värld där krig och fred inte längre upplevs som varandras motpoler. Hon minns den förståndshandikappade Moster sju som brukade åka moped utan att stanna vid trafikljusen och de små barnen som utförde handtjänster i utbyte mot en slant.
I det nya landet känner sig protagonisten till en början stum. Varken språket eller känslorna räcker till för att kategorisera alla nya intryck. Ur minnesfragmenten skapar hon en ny hemtrakt. Även männen i hennes liv, ett öga här, några händer där, smälter samman till en enda stor idealiserad kropp. Fragmenten söker helheten.
Ru fick Kanadas största litterära pris när den kom ut 2009 och jag begriper varför. Det här är en av de starkaste flyktingshistorier jag har läst. Romanen ekar av både Marguerite Duras poetiska svärta och Anne Franks oskuldsfulla tapperhet. Men här finns något mer. En försonande, mild och humoristisk relation till världens obegripligheter. Som om världen var ett enda stort spädbarn som behöver vaggas till sömns för att den skall börja minnas. Ru betyder just ”vagga ett barn”.
