Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1

Rolig, elak och ständigt aktuell

Hon trivs bra här och bra där och stormtrivs där hon bor nu. Kameleonten Maria Möller rotar sig där hon checkar in och fångar snabbt upp dialekten. En av flera talanger hon drar nytta av på scen. Den mångsidiga artisten kommer nu till Göteborg med tryggheten i resväskan – det egna duntäcket.

Musikalroller, REA-shower och framträdande i Allsång på Skansen gjorde henne efter tjugo år i branschen till en brett känd artist. Sedan dess gör Maria Möller shower i eget namn. Den senaste i raden, Ska de va så här?, tokhyllades av kritikerna i höstas då den spelades i Stockholm. Nu är den ute på turné, med Möller och hennes medhavda duntäcke.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

– Jag har kommit på att med ett härligt täcke sover jag gott var jag än är. Så det får ta plats överst i den stora resväskan, berättar hon i hotellfoajén där vi möts ett par veckor före premiären på Lisebergsteatern.

Göteborg är en av flera tidigare boplatser och Maria Möller återkommer ofta. Hotellet känner hon väl och väljer därför att låta sig intervjuas i frukostmatsalen där det brukar vara ”tyst och lugnt”. Helt ovetande förstås, om att en kraftfull dammsugare snart ska dra igång och hotfullt närma sig. Men att byta plats känns som ett större ingrepp i samtalet än att närma sig mikrofonen. Så vi sitter kvar och får ändå ut följande:

Min bild av din karriär är en formkurva som går stadigt uppåt under 20-25 års tid. Hur ser den ut för dig?

– Just ordet karriär använder jag nog aldrig själv, men jag kan förstå vad det är du ser. Jag är en sådan som tycker om att skynda långsamt och är noga med att känna mig för. Jag är nyfiken på många olika konstnärliga uttryck men har ingen brådska och tror att det kanske är det som du har uppfattat. När jag provar på saker gör jag det gärna i mindre skala först. Jag vill testa mina grejer, hinna med, och utveckla.

Det är inte så mycket slumpen som avgör vad du gör då?

– Det finns en målmedvetenhet, men man kan inte bestämma allt heller. Det är en sak att idéerna ska komma ur mig, men när man jobbar ihop med andra så händer mycket på vägen, så slutresultatet vet man inte mycket om. Och ibland behöver man ruckas om i sina tankar. Det är därför jag tycker att tiden är så viktig, går det för fort så kan man missa bitar, och så hinner man inte vara i det man gör. Det är viktigt för mig, inte minst när man sedan står där och möter sin publik.

När du själv blickar bakåt, ser du några svackor, och var har de i så fall infunnit sig?

– Jag ser nog snarare milstolparna. Nej, jag har inte upplevt några svackor, däremot har jag stort behov av återhämtning. Jag jobbar mycket och älskar att göra det och jag är väldigt social. Men just därför har jag också ett stort behov av att vara för mig själv ibland. Jag brukar säga att jag är en social ensamvarg. Kanske har det att göra med att jag kommer ifrån skogen i Västerbotten. Jag trivs med att bo i storstad, bara jag har en lugn vrå att krypa in i.

Det verkar vara få som vet varifrån du kommer. Vad tror du det beror på?

– Jag tror att det beror på att jag aldrig har byggt upp mina föreställningar kring mitt ursprung. Det gör jag först med den här, där jag berättar personligare och mer om mig själv. Sedan tror jag också att det beror på att jag inte har någon dialekt kvar från uppväxttiden. Och jag är ju dialektfreak, det räckte med att jag satte mig i en radiointervju här i Göteborg på morgonen, så kom göteborgskan tillbaka. Jag halkar lätt in, och älskar att få göra det Så jag är en kameleont, folk hör inte mitt ursprung.

Ditt efternamn luras lite också. Man tror gärna att du kommer söderifrån?

– Precis, det finns de som tror att jag är skåning. Men det finns en Möllersläkt i Västerbotten också, helt enkelt.

Du ägnar dig åt scenisk framställning i många former: teater, sång, komik – vilken av dem håller du själv högst?

– Musiken. Om jag måste välja. I den typ av föreställning jag nu gör så är det förstås mixen av alla bitarna som är det roliga. Och det är ju det som är min nisch, på något sätt. Men musikaliskt har det hänt mycket på senare år, jag har utvecklats som sångare. I den här föreställningen finns det också helt nykomponerad musik till mig, skriven av Henrik Janson, vilket känns jättekul. Sångtexterna har jag och Lottie Johanson skrivit. Så möjligheten att få uttrycka sig via musik är nog det jag sist skulle välja bort.

Jag tänker att du är lite som Björn Skifs, kan du förstå det?

– Det tar jag som en komplimang, jag tycker att Björn är en otroligt bra artist och en av Sveriges bästa sångare. Och jag förstår vad du menar, att han också har gjort väldigt många olika saker, och också velat pröva på. Jag är också sådan att jag själv ser till att göra saker. Istället för att göra, så gör jag mitt eget. Det är en sorts entreprenörskap som jag tycker mycket om, och det handlar väl om att ta ansvar för det jag vill göra.

Om du inte fått kontakt med amatörteatern i gymnasiet, vart tror du livet hade fört dig då?

– Ja det var ju en fråga... Neej, jag var tidigt inriktad på musik, att framträda, men kommer ju från en arbetarfamilj i en liten by i Västerbotten. Vi hade ju inte ens en skivspelare hemma, så alltid när folk frågar mig hur det kom sig att jag började med musik säger jag: ”Jag vet inte!?” Men jag har alltid haft intresset för musik med mig, jag sjöng, gjorde egna låtar och lekte mycket med musik som barn. Och på olika sätt har jag ändå jobbat med det här sedan jag var 18, så jag kan inte föreställa mig vad jag annars skulle ha gjort.

Du hade föräldrar som lät dig göra det du ville?

– Ja, precis. Det var ingen som uppmuntrade mig, men det var heller ingen som styrde. Vi är tre systrar, jag är yngst, som alla har fått med oss förtroendet att få klara oss själva. Så det har jag med mig: jag tror mig om att kunna göra ganska mycket saker. Det fanns ingen som tyckte att jag skulle spela piano eller sjunga, det har kommit helt ur egen lust. Och lusten är viktig att behålla. Det blir inte bra om man gör saker man inte riktigt känner för, i mitt jobb.

Hur laddar du om, när du redan kört en show jättelänge och vet att förväntningarna är höga?

– Vi körde ju på Intiman i höstas och sedan vilade jag från föreställningen ganska mycket före turnépremiären i Skellefteå i februari. Vi repeterade två dagar innan och då kom spellusten. Sedan är man inne i bubblan, men det gäller fortfarande att vila när man kan. Jag sover väldigt mycket de dagar jag är ledig. Det är också det bästa för rösten. Man är ju tyst när man sover. Ja, där har du rubriken: Hon är tyst när hon sover! Haha!

Vid sidan av scenen framstår du som ganska privat. Man läser inget skvaller om dig. Värjer du dig eller är det ingen som frågar?

– Jag tycker nog det senare i så fall. Jag brukar väldigt sällan få frågor som jag känner att jag inte vill svara på. Jag tror att det kan ha att göra med att jag slog igenom massmedialt så sent, jag var ju 39 år då. Och jag insåg ganska snabbt att man kan alltid säga mer, men inte mindre. Men jag har inte behövt fundera så mycket på det, det har gått bra ändå.

Bär du som många andra komiker på någon djup sorg?

– Nej, faktiskt inte. Jag har haft en lycklig barndom. Självklart har jag gått igenom jobbiga saker, man kan ju inte leva ett liv utan motgångar, men det finns inget speciellt som format min humor.

Om du får skissa på din egen framtid, hur skulle du vilja att den såg ut?

– Då måste jag bli lite flummig, för det finns projekt, varav säkert många kommer att bli av, om några år, som jag inte kan säga något om än. Men jag önskar få fortsätta jobba med de människor jag möter just nu, att jag ena kvällen får sjunga med en jazztrio, andra kvällen en symfoniorkester, tredje kvällen mitt band, och så vidare. Att fortsätta samarbeta i nya och gamla konstellationer. Det känns som att jag redan gör det som jag önskar.

Ditt intresse för klassisk musik är intressant. Man brukar ofta hävda att det kräver ett arv av något slag. Hur kom du i kontakt med den klassiska världen?

– Jag jobbade på regionteatern i Växjö och någon där hörde mig sjunga tyckte att jag skulle börja ta sånglektioner. Jag fick tips om en sångpedagog, Ingrid Stålne, och hon hittade en mezzosopran i mig som inte jag visste fanns. Hon var helt fantastisk, en grym sångpedagog. Men jag kände tidigt att jag inte ville syssla enbart med den klassiska musiken. Jag använder mig av den, men vill fortfarande behärska hela spannet. Klassiskt skolade röster har sällan bröstklangen kvar, de kan inte bottna, därför vill jag inte gå hela vägen. Jag har bestämt mig för att behålla mixen och tillåter mig därför också att tolka klassisk musik ganska annorlunda jämfört med dem som är ordentligt klassiskt skolade.

Finns det något vi aldrig kommer att få se Maria Möller göra på en scen?

– Svår fråga. Det har jag nog faktiskt aldrig tänkt på. Jag håller mig öppen för väldigt mycket, fram till dess att jag vet att jag inte ska göra det. Och då måste jag nog ha varit på det och nosat lite i alla fall, för att säkert veta. Så jag vet faktiskt inte vad det skulle kunna vara.

Det bådar gott.

– Ja, haha, just det. Men jag är också väldigt bra på att inte göra någonting. Alls. Faktiskt.

Bild - 2

Ålder: 46

Yrke: Artist och sångare

Bostad: Lägenhet på Kungsholmen i Stockholm

Familj: Singel

Bakgrund: Börjar som tonåring med amatörteater i Skellefteå och jobbar sedan på Västerbottensteatern i tio år som sufflös, rekvisitör, skådespelare, turnéledare, chaufför, projektledare och regiassistent. Gör professionell skådespelardebut 1985 i Henning Mankells pjäs Prinsen och Tiggaren. Jobbar på Dalateatern och Borås Stadsteater och därefter i sex år på teatern i Växjö, där hon också utvecklas till mezzosopran. Får 1995 en roll i Carmen på Göteborgsoperan. Syns också på Stadsteatern i Göteborg fram till 1998 då hon flyttar till Stockholm. Musikalroller, REA-shower och framträdande i Allsång på Skansen följs av flera egna shower: Det är jul igen (2006), Maria Möller Show (2008) och Ska de va så här? (2011).

Aktuell: Med föreställningen Ska de va så här?, regisserad av Lars Bethke, på Lisebergsteatern 8-31 mars.

Mest läst