Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Stacee Jaxx har peakat men glimrar fortfarande till på scen. I logen efteråt är han däremot en fallen stjärna.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Rock of ages

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

rockmusikal

Regi

: Adam Shankman

Med: Julianne Hough, Diego Boneta, Tom Cruise, Malin Åkerman, Russell Brand, Paul Giamatti, Catherine Zeta-Jones, Mary J Blige och Alec Baldwin

USA, 2012 (123 min)

BERGAKUNGEN, BIOPALATSEN

.

Nostalgi är ett väl fungerande underhållningskoncept och 1980-talet hett. I tv rullar musikserien Eighties och tv-såpan Dallas har återuppstått. Att ta ett gäng hits från just 1980-talet och ett gäng filmstjärnor och låta de senare framföra de förra är alltså en given succé, inte minst som storyn redan testats framgångsrikt på publik.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

För Rock of ages är en scenmusikal som nu blivit film (precis som Shankmans tidigare filmmusikal Hairspray var baserad på scenversionen, som i sin tur byggde på John Waters film med samma namn). Ambition nu är en musikal för killar att ta med flickvänner till. Och det är ju fint. Om nu tjejerna har något att hämta, filmen klarar inte direkt Bechdeltestet (minst två kvinnliga rollfigurer pratar med varandra, om något annat än män).

Storyn är en flortunn variant på landsortsflicka kommer till stan och möter pojke. Lägg till klichén firad rockhjälte förlorar sig själv i ensamhet, alkohol och sex och bilden är klar. Tom Cruise njuter av att spela ut rockstjärnedrömmar som odräglige Stacee Jaxx (en kombination av Nikki Sixx, Axl Rose och – Michael Jackson) i sällskap av kämpande rockklubbsägaren (Baldwin), cyniske managern (Giamatti), bakåtsträvande framtidsrockhoppet (Boneta) och hustomteclownen (Brand).

Flickorna (som alla vill stoppa tungan i Jaxx öra) får mest backa upp eller i bästa fall störa ordningen en smula. Lantisflickan (Hough) blir rånad, serverar öl och strippar, borgmästarhustrun (Zeta-Jones) är fanatisk moraltant och Rolling Stone-reportern (Åkerman) vill ha sex. Mest märkligt är ändå att Mary J Blige spelar den räddande ängeln, som driver stripklubb och slår fast att "på scenen kan du få allt".

Ibland är det riktigt pinsamt. Som fejkmetaldokumentären Spinal Tap på fullt allvar.

Men mellan pinsamheterna bjuds en massa musik och en del sköna shownummer. Scenen när rockklubbspubliken allsångsbattlar med den kristna högern ute på gatan (We built this city mot We're not gonna take it) är till exempel smått genial.

Däremot borde en rock'n'roll-saga från det glammiga 1980-talet kunna ta ut svängarna betydligt mer.