Robert Boynton: The new new journalism

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Världen vi lever i är inte snäll och därför borde det förstås bågna av samhällsjournalistik i alla kanaler. Men ack, tvärtom ökar upplagorna för tidsfördriv och reportageutrymmet invaderas av kockar och tv-figurer: bistra medieutsikter i en bister tid.

I USA däremot växer, mot alla kommersiella odds, intresset för det genomarbetade och samhällsengagerade reportaget. Man hittar detta framför allt i bokform, inte sällan högt på bästsäljarlistorna, och när man tar del av Robert Boyntons intervjubok med nitton av de mest framgångsrika litterära reportrarna, The new new journalism, infinner sig förutom stark läslust många funderingar kring informationsindustrins begränsningar. Varifrån kommer dess tilltro till ordets makt? Är god etik endast möjlig som privat hållning?

ANNONS

1960-talets New journalism, sådan den kom att definieras av bland andra Tom Wolfe och Hunter S Thompson, odlade stil och subjektivitet i en konfliktfylld uppbrottstid som samtidigt präglades av ekonomisk uppgång. Skillnaden mellan reportage- och novellskrivande frättes delvis bort och när den förmenta objektivitetens korsett lossades fick, i bästa fall, det personliga perspektivet och tilltalet hänga fritt. New journalism var en av tidens kulturella befrielserörelser och det fanns tidskrifter - The New Yorker, Rolling Stone, Esquire med flera - som gav den utrymme.

Vilka är då de nya nya journalisterna? De är inga ungdomar: det gemensamma är i stället förhållningssättet, ihärdigheten, vardagligheten.

Boynton, själv reporter och journalistutbildare i New York, tvingas anstränga sig för att motivera den säljande rubriken, men tycker sig se en nutida återkoppling till den klassiska amerikanska muckrakertraditionen; ett slags modern solidarisk samhällsskildring från utkanten. Mest aktuell i Sverige av de i boken intervjuade är väl Eric Schlosser, som rapporterat från snabbmatslandets undersida och fått ett par böcker översatta.

För många av dem tycks den ideala formen vara en novell eller roman befolkad med riktiga människor. De litar förvånansvärt mycket på anteckningar (i små, smala spiralblock - glöm de dyra författarhäftena i mollskin) i stället för bandade intervjuer och sorterar och katalogiserar sina noteringar och klipp och böcker som om de jobbade på bibliotek eller hos CIA. Men ingen journalistisk arbetsmetod slår ut hängandet. Viljan att prata om sig själv verkar vara djupt mänsklig, säger Ted Conover som åkt godsfinkor med hobos och tagit jobb som fångvaktare på Sing Sing.

ANNONS

Det här är skribenter som inte flyger in med helikopter och försvinner efter två timmar: Jonathan Harr höll på i åtta år med sin A civil action, om familjer som hävdade att de blivit förgiftade av fabriksutsläpp, och Richard Ben Cramer ägnade sex år åt sin bok om en presidentvalskampanj och gjorde mer än tusen intervjuer. Slående är att bara en av de nitton har formell journalistutbildning, de övriga har tidigare jobbat som piloter eller lärare eller fiskare ...

Polemiskt distanserar sig Boynton från New journalism - en statuskamp mellan litteratur och reportage, skriver han - och hävdar att Wolfe plockade upp begreppet mest för att befordra sin egen karriär. Redan på 1880-talet pratade man om New journalism och tidningskungen Joseph Pulitzer skrev då i ett av sina blad om behovet av en tidning som inte bara var stor utan också sant demokratisk, som stod på folkets och inte penningpotentaternas sida och som avslöjade all sorts bedrägeri och övergrepp. "Släpp ingenting förrän ni har gått till botten med frågan", uppmanade han sina anställda.

I intervjuerna talas mycket om det specifikt amerikanska i nonfictiontraditionen och den reporterdrivna journalistiken sägs vara oupplösligt förbunden med kraften och energin i "the American experience". Det har funnits, och finns fortfarande, ett starkt sug efter historier som kan klistra ihop denna spretiga, våldsamma och ojämlika utveckling. De jag skriver om måste vara människor jag kan tala genom, säger Jane Kramer. Även om hon också porträtterat makthavare är de flesta marginella, som den högertokige milismannen i Lone patriot eller huvudpersonen i The last cowboy, en man i fel århundrade. Hon betraktar även sig själv som marginell, som en varelse långt från centrum.

ANNONS

Söker hon och de andra sanningen? Nja. Kunskap, insikt - sanningen befinner sig som en av advokaterna sa i A civil action på botten av en bottenlös avgrund. Gay Talese, som varit med länge i gamet och faktiskt också fanns med i Tom Wolfes The new journalism-antologi, formulerar drivkraften snyggare än de flesta: "Jag vill frammana den ström av fiktion som rör sig under verklighetens flöde."

Glömmer vi alla etiketter återstår de många utomordentliga reportagen; de som utbildar journalister borde sticka boken i handen på sina studenter för att påminna om yrkets oanade möjligheter.

ANNONS