Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1
Bra musik, helst levande, är ett måste för varje nyårsrevy med ambitioner.

Revyerna håller glädjen vid liv

Kommunala surdegar, skandaler och tevekändisar ger beprövat bränsle till nyårsrevyerna i Lerum, Falkenberg och Mölndal. Lis Hellström Sveningson ser ensemblerna ge järnet för att hålla glädjen vid liv på scen och i salong, trots de tunga skuggorna år 2015.

NYÅRSREVY

NYÅRSREVY

Lerumsrevyn

Falkenbergsrevyn

Mölndalsrevyn

Tunneln

Ute & reser – en världslig revy

Rivstart. En rasande bra revy

regi: David Anthin

Dergårdsteatern t o m 6 februari

Regi: Björn Holmgren

Falkenbergs stadsteater t o m 27 mars

Regi: Kent Vickell

Möllan t o m 27 februari

Vad finns det att skämta om efter ett år med terror och katastrofer, som 2015?

Glädje och att framkalla skratt är ju själva grundvalen för traditionen med nyårsrevyer. Magnus Wernersson, producent för Falkenbergsrevyn, menar i programbladet till årets revy, Ute och reser – en världslig revy, att det efter den gångna hösten är viktigare än någonsin att samlas runt skrattet och den kraft det ger.

Men att strö in stänk av allvar hör också till traditionen. Revyerna i Falkenberg, Lerum och Mölndal har alla ett nummer där larmet stillnar av och uppmärksamheten riktas mot tillståndet i världen. I Falkenberg är det Lena Petersson som sjunger "Bedjan om fred", en mjuk ballad där framförande och kostymer är enkla och avskalade ända till de bara fötterna. I Lerum framför David Anthin och Victoria Sandblom en lika nedtonad versdialog, "En flyktig tanke", medan Mölndalsrevyns stridbara tant (Ulla-Karin Olsén) säger ifrån om brister i flyktingmottagandet i "Väldigt improviserade nyheter".

Det lokala och globala går i och ur varandra i revyerna. Idag finns det ingen plats där alla samlas, som svenska folket för några decennier sedan gjorde framför samma teveprogram. Ändå levererar kändisar i tablåteve fortfarande skrattsäkert material till nyårsrevyerna, påfallande ofta. Måns Zelmerlöw, Leif G W Persson och Ernst Kirchsteiger hör till dem som gärna dyker upp.

Lerumsrevyn nystartade för ett par år sedan, satsade sig ur en kris. Gänget vet att relationer måste vårdas och att ett bra sätt är att lyfta gemensamma minnen. "Tredje året gillt" är en sådan rekapitulerande hyllning.

Manusförfattarna David Anthin och Niclas Ericsson fortsätter det lokala grävandet från förra året. I Tunneln ger de sig ner i avloppstunneln som via Partille ansluter Lerum till Ryaverken. Projektet ledde förra året till en rättegång. Kommunen kom undan med blotta förskräckelsen och en kostnad på 40 miljoner kronor. En skitdyr historia, som kunde ha slutat värre. Anthin, som även regisserar och deltar på scenen, startar med en prolog som förklarar. I andra akten utvecklar han texten till ett epos och agerar själv berättare. Jag tror att greppet är ett led i hans och Ericssons försök att förnya revyn och det är i sig lovvärt. Men de hamnar i ett onödigt tunnelseende som är svårt att ta sig ur. Hela finalen – som den såg ut på premiären – med revykändisen Gösta Jansson som en återvändande mästare ur mörkret är lindrigt sagt krystad.

Men det finns annat att glädja sig åt. Till de upphottade ambitionerna hör scenografin där tunneltemats industriport blir användbar för olika entréer. Filmsekvenser blandas in, inte minst för att låta den avflyttade ensemblemedlemmen Johan Hwatz vara med. Nostalgin blommar med fräck teknik i duetten där Hwatz på duken möter Linnéa Hultgren på scen. Som de sjunger!

I sketcherna dominerar segdragna kommunfrågor. Kommunikationer och byggplaner hör till favoriterna år från år – inte bara i Lerum. Numret från kommunfullmäktige à la Mupparna är för långt och segt. Desto roligare skildras bekymren hos Lerums församling. Även i år räcker de till en välutvecklad spelscen med Anders Nordahl som mångkunnig vaktmästare.

Johan Bjerkander visar framfötterna med imitationen av Ernst och andra kändisar. Nytillskottet Martina Pettersson (från antagonistkommunen Partille) tillför både välavvägd komik och skönsång.

Bra musik, helst levande, är ett måste för varje nyårsrevy med ambitioner. Orkestrarna i samtliga tre revyer gör ett kanonjobb, de spelar med spännvidd och väl inlyssnad tajming. Heder åt såväl arrangörer som bandmedlemmar.

Robert Broberg är en från 2015 saknad profil, men han lever vidare i sina låtar, revymakarna hyllar honom tacksamt. I Falkenberg gör Andreas Sköld en tolkning som inte försöker härma, men blir en egen, fin gestaltning av Brobergs glädje i färger och toner. Ensemblen sjunger med samma inspiration som i den traditionella årskavalkaden.

Falkenbergsrevyn lever högt på musiken och utvecklar som vanligt en generös och fartfylld underhållningsshow med brett och inbjudande anslag, mer än en renodlad revy.

Bertil Schough har traditionsenligt ett eget bravurnummer. I år står snapsvisor på (drag)spel. Ibland är musiken hela poängen, eller behållningen av numren. Den grekiska ekonomin, Volkswagenskandalen i "Kass auto", liksom "Fiberfeber" och "Klia klia" lyfts av den musikaliska schvungen.

Men sketcherna då? Jodå det finns avslipade pärlor där med. Andreas Sköld myser gott som inrikespolitikens sagofarbror. Och Lena Petersson som Camilla Kvartoft lirkar med Håkan Runevad som Leif G W Persson. Succé förstås, hur svårt kan de va'?

Tjôtet förvaltar Runevad vidare tillsammans med Bengt Ivarsson i "Linjerat". Två killar i skyddat jobb på Falcon arena garanterar alkoholbuskis. "Firmafesten" säga vara ett återbruk, ett överkänsligt nummer som står sig. Och cykelfesterna i trakten räcker till en variation även i år. Nakenbadet på Mellbystrand är tacksamt att kittla med, men "Hantverkarna" kan inte ens Eva-Lotta Bernström få tryck i.

Fågelskådarens come back sparas till näst sist. Håkan Runevad håller formen och ögonen i kors.

I Mölndal lever Rivstart på glädjen. Att ha roligt ihop medan man gör revy. Förra årets svacka, i mitt tycke, berodde kanske på utmattning efter 40-årsjubileet. Nu är blandningen alert igen. Omdaningen av Mölndals centrum är en plågsam pendling mellan planläggarnas entusiastiska eufori och de skeptiskas nostalgi. "Stad i grus" är ett omkväde som tänder premiärpubliken.

Jag måste tillstå att jag är okunnig om dansbandens ställning i Mölndal. Att de vill vara med i leken bildar revyns röda tråd. Det ger bränsle och tryck åt musiken. Hanna Johanssons återkommande försök att dra en låt blir en sammanbindande rörelse mellan småputtriga ordvitsnummer om tongångar och litteratur, gisslande av lokalpolitik och ensemblenummer där tävlingen "Tala ur skägget" blir ett roligt fiskande i teveunderhållningens lågvatten. Ett genuskliv med bra riv finns i "En jävligt duktig tjej".

Att införa aktualitetsnummer är svårt, men visar på utvecklingsvilja. Man tager vad man haver för dagen – och med vana får telegrammen bättre skruv.

Detsamma gäller ljudet, som på premiären inte var riktigt balanserat. Starten hördes knappt och brister i några sånger berodde nog på osäkerhet om vad som gick ut. Det är premiärsjukdomar som går över. Till saken hör att Mölndalsrevyn ett par dagar före premiär tvingades till förändringar. På grund av sjukdom hoppade Hanna Johansson, producent för revyn, in på scen. I många nummer. Sådant fixar ett skickligt gäng som har riktigt roligt tillsammans – och låter publiken vara med.

Mest läst