Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1
Hur ska en tonårspunkare kunna göra uppror när hippiepappan alltid är värst?

Revolt

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Drama

Revolt

(Sønner av Norge)

Regi: Jens Lien

Med: Åsmund Høeg, Sven Nordin, Sonja Richter, John Lydon och Trond Nilssen

Norge, 2011 (87 min)

Bergakungen, Roy

I Tillsammans skildrade Lukas Moodysson med stor värme och humor livet i ett svenskt kollektiv hösten 1975. En liknande träffsäkerhet, finstämd ton och varm humor genomströmmar Jens Liens upproriska drama Revolt, som utspelar sig i och kring förorten Rykkin utanför Oslo. Dit flyttar Nikolaj ”Niko” (Høeg) med resten av sin bohemiska familj 1978, för att leva radhusdrömmen i hus ritade av pappan, arkitekten, själv.

Sven Nordin är superb i huvudrollen som pappa Magnus, glad, gränslös och kreativ på galenskapens rand. Hans nerviga, bullriga, träffsäkra insats övertrumfas enbart av Åsmund Høeg som i all sin sårbarhet etsar sig fast i hjärtat som Niko: med minimalistiskt spel och stor karisma ser vi honom genomgå pubertetens smärtsamma kval och förvandlas från glad och tillitsfull storebror till ärrad kaospilot med nyvunna nycklar till en solkig vuxenvärld.

Resan går via revolt, självskadebeteende och en nära döden-upplevelse av remarkabelt slag. När vi först lär känna grannskapets mest radikala familj firar de revolutionär jul i hemmets härd: allt ”Jesus-krims-krams” har ersatts av bananer. Bananer i julgranen, bananer i all mat på menyn. De lydiga barnen genomför en plakat-demonstration och skanderar ”ner med patriarkatet”.

Pojkarnas danska mamma Lone (Richter) är närmast för bra för att vara sann: varm, jordnära, gränssättande, lyhörd för sönernas behov.

På vägen ut från skivaffären med Iggy Pops nya skiva Lust for life i näven, fattar Niko lite tafatt mammans hand.

Snart är den sköra familjelyckan emellertid krossad. Niko och hans ångestridne far förväntas klara sig på egen hand – en situation som urartar med besked. Revolt, efter Nikolaj Frobenius starka roman Teori og praksis, är fixerad vid och samtidigt rena uppgörelsen med fädernet, fäderneslandet och allt som har med ”mandom, mod och morske män” att göra. Här står en generations frihetslängtan mot nästas.

Friheten i revolten gestaltas stundtals mästerligt. Det är ingen slump att filmens två starkaste, mest betydande, musikspår är Norges nationalsång Ja vi elsker dette landet och Sex pistols God save the queen med upprepade fraser om ”No future for you”. Niko följer med pappan till Sverige på nudistläger. Punken blir Nikos protest när galenskaperna eskalerar. Berättandet är närgånget.

Visuellt nyskapande blir det också, inte minst i en tårtätningsscen som närmar sig ren surrealism. Oavsett om du läser Knausgårds Min kamp eller ser dramat Revolt förstår du något mer om vad det är att vara en norsk yngling men framförallt: människa.

Bild - 2
Bild - 3
Mest läst