Mygg surrar omkring och myggsalvan av tjära doftar norrländsk skog. Vattnet är inte kallt men ändå tillräckligt svalt för att benen innanför vadarstövlarna ska känna lite svalka i sommarvärmen.

Det är kväll. Solen rör sig ner mot grantopparna bortanför Tännån. Jag står där mitt i strömmen. Har lyckats hitta en något sånär stabil position på de hala stenarna. Känner kraften i vattnet som för ett kort ögonblick pressas mot benen innan det fortsätter sin till synes outsinliga bana ner mot kusten. Jag tar plats i, blir en del av, samma element som öringen, harren, rödingen som någonstans under virvlarna, i det stilla bakvattnet bakom en stor sten, lever sitt liv utan att tänka på att jag och andra står beredda att ända detsamma. Eller?

Instinkten besegrar medvetandet

Kanske lurar de oss ändå 99 gånger av 100. Kanske är de medvetna om den där omsorgsfullt knutna men dock falska flugan som guppar omkring på ytan i ett fåfängt försök att likna verkligheten. Fattar liksom att den inte är något att bry sig om. Men så är det just den där hundrade gången. Den gången då instinkten besegrar medvetandet och den hugger bara för att den gjort just så i hundratusentals år.

Jag väger spöet i högerhanden. Låter det börja svänga fram och tillbaka i luften. Matar på med lina och ser flugan med den lilla kroken för var gång hamna längre och längre ut mot forsens mittfåra.

Till slut släpper jag. Flugan landar en bit bort och flyter med strömmen strax bortanför en sten. Kanske att det bor en skimrande harr just där. Jag andas hastigare, pulsen slår. Jag hör bara forsens brus och mina egna tankar som riktar sig mot det enda väsentliga: fisken.

Det är första gången i mitt liv jag står i en fors med ett flugspö. Det är överhuvudtaget en av få gånger jag ägnat åt fiske. Har liksom aldrig haft tålamod att sitta där och meta, eller stå där och kasta om och om igen. Och så har jag förbenat svårt att för att slå ihjäl fisken. Men nu står jag där och känner spänningen öka i takt med att forsen tycks brusa allt högre och vattenflödets energi tillta. Kniven vilar i bältet.

Mördarhandsken ligger i fickan

”Mördarhandsken”, vilken jag fått av Ylwas mamma som inte heller gillar att hålla i en levande fisk med bara händerna, ligger i fickan. Ska jag klara att slå ihjäl min blivande fångst eller ska jag behöva ropa på hjälp?

En dag tidigare anländer vi till Tännäs, en liten by i norra Härjedalen mest känd för sitt fiske och sina utrotningshotade myskoxar. Byn ligger i utkanten av det turistområde som innehåller de mer kända och exploaterade Funäsdalen och Ramundberget. Häruppe börjar liksom fjällen. Innan är det skog och berg, men knappast fjäll.

Här är vackert. Och stillsamt. En väg som sträcker sig precis under en bergstopp. Gamla gårdar vid sidan av vägen. Sveriges högst belägna kyrka, ett Folkets hus, en kiosk med lite matvaror och ett vandrarhem med restaurang. Från vägen och några hundra meter ner mot Tännån sträcker sig sluttande fält och ängar fyllda med idisslande fjällkor och färggranna blommor.

När sommarsolen ligger på och skog och fjälltoppar bildar horisont bortanför äng och hage, då är det outgrundligt skönt att sitta på altanen framför en stuga och bara glo. Jag har varit i fjällen kanske hundra gånger, men som den skidnörd jag är aldrig bemödat mig hit när snön lyser med sin frånvaro och färgskalan som stavas SOMMAR gjort sin entré.

"Mitt fjällvandrarspö"

De andra, som åtnjutit denna sommar otaliga gånger, fixar och donar. Ylwas pappa, Jan-Åke, langar upp alla fiskegrejer på bordet framför mina fötter.

– Det här är mitt fjällvandrarspö, säger han och håller upp ett mindre fodral. Det är käckt att ha när man ute och knallar.

– Kan man inte bara ha det? undrar jag med antikonsumistisk iver.

– Nej, nej, nej, man vill ha lite olika vikt och så, beroende på var och hur man fiskar, svarar han utan att låta särskilt övertygande, för att i nästa ögonblick med stolthet visa upp sin ryggsäck i skinn som han fick på 50-årsdagen för 18 år sedan och sin urgamla håv i lackat trä.

Han sätter ihop fjällvandrarspöet och går ut i gräset framför stugan för att känna på det. Det viner i en jämn rytm genom luften.

– Det var jädrar inte dåligt detta spöet! Jädrar vilken schvung!

Han räcker över det till mig för en snabblektion i den ädla flugfiskarkonsten. Jag svänger det fram och tillbaka över huvudet. Det låter vackert på något sätt när linan likt en sjungande fågel far fram och åter uppe i himlavalvet.

– Inte så kraftfullt, ropar Anne, Ylwas mamma. Bara med underarmen och så upp till tio i två.

Jag håller tillbaka armrörelsen. Matar på med lina med den andra näven. Det känns inte så svårt. Inte när man fiskar på torra land utan krok.

– Men vänta till du är ute i forsen och slänger bak kroken för långt så du får gå iland och lossa den, hojtar Anne.

Fisket hårt reglerat

Tillbaka vid Tännån. Jag har gett upp och vadat in mot land igen. Två gånger högg det till i kroken men inte fasen blev det napp för det. De andra förklarar att känner man något måste man dra till direkt, annars släpper den, att man måste ha massa tålamod, att man nästan aldrig får någon fisk, att man måste ha tur, att det beror på väder och vind, insekter och val av fluga, och så vidare. Tur kan man knappast säga att de andra heller haft, men de fick åtminstone napp. Fast bara småfisk som omedelbart kastades i igen. Fisket är hårt reglerat och är fiskarna under 25 centimeter får de inte tas upp. Det är inte bara haven som riskerar att fiskas ut. I en av åarna i Tännäs, Mysklan, är fisken i stort sett borta efter intensivt sportfiskande.

Fisketurism är storbusiness på sina håll. Idoga flugfiskare betalar multi för att få fånga storlaxar i norska och finska älvar. I Tännäs har man också satsat på fisketurism men här räcker det med en hundring så får du fiska i ett dygn. Antalet fiskar du får fånga är dock maximerat till tre. Från Tännäs fiskecentrum åker då och då en patrullbil ut för att kontrollera att allt går rätt till.

Det känns till en början lite väl reglerat och byråkratiserat, åtminstone för en naturromantiker som bara vill vara fri ute i naturen och få umgås med den som han vill. Men så inser man hur många som inte har vett att umgås med den på ett hållbart sätt. Den moderna människan lever långt ifrån naturens ekologiska villkor och behöver ständigt begränsas i sin törst efter frihet utan ansvar.

Nästa dag går Ylwa och jag längre uppströms Tännån, till hängbron där sjön Hån stillsamt övergår till att bli forsande vatten. Ylwa drar på sig vadarstövlarna och tar fram metspöet. Hon tycker det blåser för mycket för flugfiske.

Vadar ut i strömmen

Men vinden går att få med sig bakifrån och jag vill inte släppa myten kring det vilda och äventyrliga flugfisket för att stillsamt stå där och meta. Så jag vadar ut mitt i strömmen. Halar fram tafsen, den yttersta smala linan vid vars ände en liten mörk fluga dansar omkring i vinden. När flytlinan hamnat några decimeter nedanför spöets ände är det dags att börja svänga spöet fram och tillbaka. Det känns bra. Flugan flyger. Linan följer med. De lever liksom sitt eget liv däruppe i luften.

– Mata på med mera lina, ropar Ylwa knappt hörbart genom forsens ihärdiga och aldrig upphörande brus.

Det går bättre och bättre. Flugan flyger iväg när jag slutligen släpper den och virvlar omkring där borta i solglittret på vattenytan. Borde kännas lockande för fisken. Men inget händer. Jag står där stadigt med vattnet forsande kring benen men fisken bryr sig föga. Ingen vill bli mitt byte.

Efter att ha testat på flera olika ställen ger jag upp. Vi går bort till den stora stenen vid sjön. Jag klär av mig och låter mig omfamnas av friskt vatten.

– Kolla vad småfisk, utbrister Ylwa när jag är på väg upp igen. Undrar just var deras föräldrar håller hus?

Hemma i stugan blir det fisk till middag. Bohusmatjes och potatis. Smakar bra ändå.

– Du vet, för två år sedan fick vi åtta granna harrar längre ner i Tännån, säger Jan-Åke och visar en bild i mobilen.

Ja, ja. Mästerfiskar’n i stövlarna. Hur länge har han hållit på? 25–30 år, kanske. En vacker dag, så. Då slänger jag också fram en bild på matsalsbordet.

•

PS. Nästa dag fick vi flera fina öringar i en skogstjärn. Vi och vi, förresten. De andra. Men den smakade bra, öringen. Grillad över öppen eld och fylld med senap, enbär och färska granskott.