Följ med här, jag vill att ni ska se huset från det här hållet, säger mäklaren.

Vi har mött upp träffat honom på en piazza i en liten by. Följt efter hans bil längs krängande bilvägar, upp och sedan ner, upp igen för att sedan ringla ner i en olivlund. Vi är tysta, utan kommentarer. Huset är nämligen en betongstruktur. Tomt, ofärdigt, ett hus ännu inte byggt är den rätta definitionen. Mäklaren fortsätter:

– Detta är Italien, Toscana eller ja Abruzzo, titta på omgivningen (olivträd så långt ögat kan nå). Ni kan göra egen olivolja och göra era egna etiketter att fästa på flaskan, säger mäklaren upprymt.

Drömmen om Italien ser olika ut för olika individer. Just de här potentiella köparna ville ha ett historiskt hus på en höjd, och inte alls göra sin egen olivolja.

Genuint Italien

Abruzzo har rullande kullar, frodigt grönskande av fruktträd, olivlundar och vinodlingar. De som bor här lever av jordbruk eller diverse industrier, som i provinsen Pescara brett ut sig enormt. Ett rykte säger också att det tvättas en hel del pengar här och att kontrollen inte är så stor. Så det är ett på alla vis genuint Italien vi besöker.

Naturen går att jämföra med exempelvis den i Toscana, men Abruzzo är inte alls så tillrättalagd med tradition och kultur, eller för den delen ekonomiskt rikt. Abruzzo är omväxlande och på en knapp timma skiftar naturen från vita sandstränder till karga berg med betande får och åsnor, däremellan det bördiga jordbrukssamhället.

Vi är här för att upptäcka en för oss ny del av Italien och för att undersöka om det skulle vara intressant att köpa en semesterbostad. ­Semesterliv blandas med intensiva dagar med mäklare. Mäklare som ibland tycks mer benägna att visa hus de vill sälja snarare än hus vi vill köpa. Vad som är slående är att det finns många vackra gamla stenhus till salu. I vissa byar är övergivna hus i majoritet, medan andra byar är välputsade med färgglada blommor på trappen och balkongräckena.

På toppen av en kulle

I byn Città Sant’Angelo hälsar damerna glatt när de sopar gatan utanför sina farstudörrar. En farbror med käpp tar sin morgonpromenad och småpratar med alla han möter. Husen är delvis mycket förfallna och med anor från 1200-talet – fantastiskt om man dras till hemliga innergårdar och fönster med sprickor i. Byn ligger som de flesta byar här på toppen av en kulle eller ett berg, utsikten är antingen mot det blå havet eller mot det gröna böljande. Mycket av det ögat tar in ser ut som en bild, en bild man sett så många gånger från olivoljans och vinets södra Europa.

En morgon efter frukost med en bok i handen och doften av jasmin i näsan får jag smaka varma småkakor direkt från ugnen. De är fyllda med en alldeles särskild sylt, scrucchiata, som görs av druvor. Varje enskild druva har pressats för hand. Sylten är syrlig och mycket god. Med kakorna kommer också en god historia från vår värd Andrea Ampolo Rella som tillsammans med sin fru Antonella driver pensionatet vi övernattar på.

De har nästan tvåtusen olivträd som de gör olja av, samt träd med körsbär, ­citron, apelsin, mandarin, mandel och valnöt för husbehov. Andrea har åsikter om det mesta och är oerhört gästvänlig. Han berättar gärna om mattraditioner och är själv en finsmakare. Den mat de serverar på pensionatet är bara sådant de själva skulle äta. Äggen inhandlas hos en vän ett par kilometer bort, han har tjugo höns som pickar fritt och är helt fria från antibiotika och annat. Mozzarellan och ricottaosten görs av tre bröder i närheten. Först hälsar vi på kossorna och fåren, sedan får vi se hur man gör typisk ost för hand. Och också dofta på lagrade pecorino­ostar.

– Ser du vad fattigt här är, säger Andrea och pekar på en lada.

Högsta kvalitet

Men jag tycker inte att det ser fattigt ut, i mina ögon är landsbygden här högst levande och maten som odlas är vad vi i Sverige skulle kalla lokal, ekologisk eller något åt det hållet – högsta kvalitet i både smak och näringsvärde. Andrea menar att regionen lidit i tusentals år och därför har en snål befolkning. Som besökare upplever man motsatsen – generositet och leenden.

Anledningen till att många av husen är övergivna är att det blev hårda år efter kriget och människor sökte lyckan på andra sidan Atlanten. Detta kan också ställa till det när man vill köpa hus med mark, för om man inte kan reda ut vem som ärvt vad eller var ägarna finns kan man inte få loss marken.

I Città Sant’Angelo har mörkret lagt sig och vinodlaren Giuseppe Pallottini bjuder in till middag. Vi bjuds på vin gjort på den lokala druvan Montepulciano. Till vinet får vi smaka värdens finaste egenlagrade skinka, matgästerna hurrar.

Giuseppe har två grisar ute i trädgården, och köttet smakar så som det gör när djuren fått leva väl och slaktats utan stress. Vi hugger in på vilda ostron från Adriatiska havet och inleder en lång middag med prat och sorl. Sju olika sorters fiskar i tomatsås följer på det. Sedan kokas svart pasta i såsen och serveras till vedugnsbakad focaccia. Eldflugorna glimmar utanför fönstret och hundarna leker vilt.

Det är lätt att känna sig hemma här, i all enkelhet.