En kort knackning, sedan öppnas skjutdörren.

– Ni är framme, förkunnar tågkonduktören och hastar vidare till de andra sovkupéerna.

Jag reser mig sakta från den modesta sovbänk där jag tillbringat de senaste nitton timmarna. Trots att jag lyckats få en av tågets exklusiva sovplatser har natten varit sömnlös. Det åldrande tågets stötar och slag har varit obarmhärtiga.

Vi är i Bagan. En ruinstad i Burmas torrlagda inland dit monsunregnen inte når med full kraft. Vårt tåg saktar in till tonerna av ett sprucket gnissel. Eftersom de burmesiska tågen tycks sakna ett modernt bromssystem bromsar loket in först vid stationen. Sedan saktar resten av vagnarna in som ett dragspel. Först Ordinary Class, där landsortsbefolkningen tränger ihop sig på träbritsar, och sist vi rika turister i Sleeper Class.

Ruinerna i Bagan är ett av Burmas självklara turistmål. Ett stillsamt område fylld av mer än 2 200 guldskimrande pagoder och tempel. Även ett självklart världsarv om det inte vore för att militärjuntans tempelrestaurering underkänts av Unesco.

Men Bagan är ändå djupt fascinerande och det är lätt att tro att man vandrar runt i kulisserna till en av Steven Spielbergs Indiana Jones-filmatiseringar.

De första dagarna tar vi oss runt med cykel. Letar oss ned till Burmas livsnerv, floden Irrawaddy som ringlar sig runt Bagan, och sedan ut på småvägarna till Dhamma Ya Zi Ka Paya, en av Bagans vackraste pagoder med en fasad som glimmrar i rött och guld. Bagan tjänar på att utforskas i maklig takt, annars finns risken att du mättas fort av arkitektoniskt överdåd och guldindränkta Buddhafigurer.

Men sedan träffar vi Koko. Han är 25 år och fångar in oss en sen kväll utanför vårt gästhus. Koko har charm, svada och övertalningsförmåga. Hans tandkött är blodrött av beteltuggande, en blandning av krossade nötter, kalk och blad från betelpalmen som är mer populärt än tuggummi bland burmesiska killar. Och snäppet mer hallucinogent.

Med hästen Madonna tar Koko oss snabbt runt till de mest populära utflyktsmålen i Bagan. Som Thatbyinnyu där turisterna flockas och du kryssar mellan kitschiga souvenirstånd innan du tar av dig skorna för att beträda templets inre.

Som finalnummer tar Koko oss till pagoden Shwe-San-Daw så att vi kan njuta av solnedgången med hundratals andra turister. Men jag undrar om inte skådespelet på vår aphylla är mer underhållande. Hundratals turister med digitalkameror som alla försöker fånga den bästa stämningsbilden är en underhållande scen.

Innan vi skiljs åt sträcker Koko över sitt visitkort som är handskrivet av hans lillebror. Eftersom Koko kommer från en enkel fiskarfamilj har han aldrig lärt sig att skriva. Att sätta sina barn i skola är dyrt i Burma och vill elever få höga betyg måste föräldrarna dessutom skänka pengar till lärarna. Mutkulturen är utbredd i Burma, som ständigt ligger i toppskiktet på Transparency Internationals lista över världens mest korrupta länder.

Men Koko arbetar varje dag för att hans lillebror ska få den chans i livet som han själv aldrig erbjöds. Och precis som de flesta andra här skiner han upp när jag nämner oppositionsledaren Aung San Suu Kyi.

– Hon är fantastisk, jag hoppas mycket på henne, ler Koko.

Varje dag under resans gång möter jag den här typen av laddade livsöden. Jag slås av hur mjuka och hoppfulla burmeserna är med tanke på att de lever i en militärstat där orättvisorna är enorma. Hur kommer mentaliteten påverkas av turister med buktande midjeväskor fulla av sedelbuntar?

– Det kommer finnas gott om tillfällen att tjäna stora pengar, men Burmeserna är väldigt höviska och jag tror inte att de är giriga nog att påverkas av den här svåra övergångsperioden med ökad massturism, säger Brett Melzer, som flyttade till Burma i slutet av 1990-talet och som nu kör ballongflyg i Bagan.

Att åka varmluftsballong har alltid varit en dröm. Så några hundra dollar fattigare, men lyckliga, glider vi tyst över Bagans ruiner vår sista morgon. Det är svårt att tänka sig ett mer sällsamt sceneri. Om jag fick bestämma skulle vi kapa varmluftsballongen och fortsätta över bergen till Burmas kuststräcka vid Bengaliska viken, vår nästa destination.

Men vi nödgas istället ta inrikesflyget.

Nästa morgon anländer vi i Ngapali. Flygplatsen är kantad av taggtråd och vildhundar. Luften torr och tät av sand och flygplansbränsle. Bara dagarna innan nödlandade ett passagerarplan på buken och när vi går igenom passkontrollen skiner stålkroppen olycksbådande där den ligger kvar knappt hundra meter från den modesta ankomsthallen i gult murbruk.

Till Ngapali kommer turisterna för havet och den vidsträckta sandstranden. Och det märks att området är populärt. I boklådan på hotellet hittar jag nötta böcker av Ulf Lundell, Majgull Axelsson och Mia Skäringer.

Orten är genuint charmig trots att varenda kvadratcentimeter av strandlinjen är uppköpt av ambitiösa hotellkedjor. I den södra delen av stranden ligger fiskebyn Jadethaw. Varje natt åker männen ut i viken och fiskar till morgontimmarna. Under dagarna fylls oxkärror med småfisk och squid för att sorteras och torkas på enorma nät som ligger utspridda på marken.

Jag får intrycket av att symbiosen mellan turismen och den enkla fiskenäringen i byn Jadethaw än så länge fungerar bra. Men där finns också en knivskarp gräns mellan hotellens skyddade trädgårdar och byns enkla trähus.

En morgon i gryningen går jag upp och tar en löptur längs stranden. Förutom några äldre män som städar stranden från drivved och tång är det helt stilla. Jag tänker på hur massturismen har påverkat Burmas grannländer och undrar stilla hur Ngapali kommer se ut om tio år.

Samma eftermiddag hamnar jag i ett samtal om Ngapalis framtid med vår hotellchef och eftersom jag uppenbarligen ser brydd ut stillar hon min oro.

– Byrådet här har redan förbjudit diskotek och snabbgående motorbåtar. Jag lovar dig, vi kommer inte förvandlas till Phuket.